Jul i Port Said

Vi inkvarterades först i en skola och vår uppgift var att avpatrullera ett visst kvarter av staden. En viss del av staden hade vi inte tillträde till, den del som benämndes arabstaden. En kvarleva från kolonialtiden då britter, judar och övriga icke araber utgjorde ett markant inslag i staden. Denna stadsdel hölls av britterna och strider pågick ofta där, även sedan vi anlänt.
Förläggningen var som sagt en skola. Innan vi kunde ta den i besittning, måste den saneras från ohyra. Men trots detta har jag i ett brev beskrivit hur en del av pojkarna blev loppbitna.
Över skolan fanns en takterrass som var omgärdad av en ca meterhög mur. Vi hade till uppgift att patrullera där för att ha kontroll över gatan nedanför. Hela terrassen var upplyst för att det skulle synas att det var FN folk som fanns där. För övrigt var staden helt  mörklagd, endast lite ljusglimtar syntes från husen runt. Utegångsförbud rådde efter kl. 18.00
Jag skall villigt erkänna att det kändes väldigt obehagligt att gå runt och spana neråt gatan. Jag var uppriktigt sagt mycket rädd .Man kände sig iakttagen och naturligtvis syntes vi gott i den starka belysningen. För en prickskytt skulle vi utgjort ett lätt mål. Min vaktkamrat, som var yngre än jag, vägrade att gå, så jag, som den äldre av oss, fick visa mod och gå även hans turer.
Vi förflyttades emellertid till en annan skola, en klosterskola. Vi fick nu tillfälle att röra oss lite utanför förläggningen och då ta oss till hamnen som utgör inloppet till Suezkanalen.
I inledningsskedet av kriget sänktes fartyg i hamnen som kom att blockera all trafik.

Vi kom nu också i kontakt med en fattigdom och elände som berörde oss mycket. Som tex de män som hämtade sopor och köksavfall från det norska sjukhuset strax intill vår förläggning, där jag vid ett tillfälle gick vakt..

Jag har noggrant beskrivit det jag såg när de här männen på bilden leta igenom tunnorna "efter något ätbart. De fann några brödskorpor och halvätna kex som de stoppade på sig och satte sig på trottoarkanten och åt upp".
"De fick också varsin brödbit av norrmännen med en smörklick. Sedan de rotat igenom tunnorna tog de och bredde ut smöret med händerna och såg ut att njuta av sin måltid".
Vidare skrev jag: "I går sprang här en liten flicka på 6-7 år med ett litet knyte i famnen. Längst ner bland trasorna stack en liten fot fram som kanske tillhörde en unge på kanske 8 -9 mån".
En sak att se sådana förhållanden på bild eller numera på TV är en sak, men att uppleva det i
verkligheten är något helt annat.
Som jag tidigare omtalat är vi nu inkvarterade i en klosterskola. Miljön på andra sidan gatan var kanske inte den trevligaste man kunde tänka sig..

Det var ett stort upplag av från Ryssland importerat vete som låg där. Kloakvattnet syntes tydligt i mitten av upplaget. Stanken därifrån kan ju förstås. Vartill detta vete senare skulle kunna användas
är ju en berättigad fråga...
Vår huvudsakliga uppgift var nu att per lastbil patrullera den del av staden vi tilldelats.

Här ser vi en patrull med Karl "Älvängen" Ohlsson till höger passera en gata som ledde in till den s.k arabstaden.

I och omkring arabkvarteren patrullerade de engelska stridsvagnarna.
Den 20 dec. skrev jag hem för att lugna mina anhöriga efter en incident, där en av våra patruller varit inblandad.
Bakgrunden var den att en engelsk sergeant hade blivit kidnappad och bortförd av egyptierna. För att leta efter honom gjorde engelsmännen räder in i arabstaden med stridsvagnar och jeepar.
En kväll råkade vår då tjänstgörande patrull köra fel och kom in i arabstaden, där det pågick en konflikt mellan engelsmän och egyptier. Bl.a  användes handgranater. I varje patrull ingick en signalist, så även i denna patrull  och denne hade rapporterat till vaktchefen om missödet. En ny patrull skickades ut till undsättning. I denna patrull ingick jag som signalist. När vi kom in i arabstaden kände vi av en explosion från en handgranat. Pojkarna på lastbilen kastade sig på golvet eller hoppade ner på marken för att ta skydd. Då jag satt på förarhyttens tak med den något klumpiga Ra 120 och ansvarade för kommunikationen med vår plutonchef, kunde jag inte lämna min post utan blev sittande där uppe och rapporterade hela tiden om vad som försiggick.
Än i dag minns jag de tankar som for genom mitt huvud. Det värsta som skulle kunna hända mig var att bli sårad. Hellre då att bli dödad. Tankarna gick till de där hemma. Jag var hela tiden helt lugn och kunde rapportera vad som hände till plutonchefen.
Vi kom alla lyckligt tillbaka till förläggningen.
Den engelske sergeanten återfanns senare död.

Port Said

 Ur brev hem: "Onsdagen den 5:e dec kl. 09.00 startade vi tågresan mot Port Said. Bara den resan var en upplevelse - att åka utmed Suezkanalen. Men innan vi kom fram till kanalen, såg vi det man ibland sett på bilder och läst om men inte kunnat tro eller tänka sig det vara verklighet Vi åkte genom öken och passerade oasområden där folk var bosatta - men under vilka förhållanden! Det är svårt att skriftligen beskriva, det blir kanske lättare när jag kan visa bilder".

Det låter säkerligen patetiskt för en läsare i dag, men för oss, för 57 år sedan, var det en verklighet som inte många av oss tidigare sett eller upplevt. I dag ser vi ofta på TV eller andra medier liknande bilder. 

FN hade nu lyckats utverka vapenvila mellan parterna och vi var på väg till Port Said för att övervaka

engelsmännens och fransmännens reträtt. Vi kom då att åka först genom de egyptiska ställningarna, ingenmansland och sedan de engelska och franska.

Vi kom så småningom så långt att vi kunde se kanalen, varefter järnvägen och kanalen löper parallellt.

Vi passerade de fartyg som blev instängda i kanalen då konflikten utbröt bl.a. det svenska fartyget Kyoto.                                                                                                                                                   

Vid passerandet av de olika militära ställningar upplevde vi stor skillnad på hur vi mottogs av de egyptiska soldaterna och de engelska och franska. De egyptiska soldaterna reste sig ur sina skyttegravar och hälsade och vinkade medan de andra uppträdde nonchalant och högdraget.
Vid ett senare tillfälle blev jag vittne till hur en engelsk soldat betedde sig mot en liten pojke som kom cyklande med ett paket på pakethållaren. Britten stoppade pojken, tog paketet som pojken hade där bak och slängde det på gatan och sparkade sönder det så att innehållet  - några klädpaltor - skingrades utmed vägen. Därefter körde han iväg pojkstackaren. Kanske inte så konstigt att de engelska soldaterna var så impopulära....
Vid 13-tiden anlände vi till Port Said. I brev hem står: "De enda vi såg av människor när vi kom hit var engelska soldater".
Vidare skrev jag om att staden var illa tilltygad och spår av häftiga strider syntes tydligt.

Inte bara hus kom till skada. Föraren av denna bil lär väl knappast ha klarat sig .

 

Brev daterat den 7 dec: "Det finns militärer överallt, i parker och på idrottsplatser och finns det en öppen plätt står det en stridsvagn där... Kloakerna är förstörda så att vattnet stiger upp överallt, Det stinker...

Sophanteringen fungerade naturligtvis inte, utan allt skräp hamnade på gatorna.

 Då jag ändå är inne på avlopp och sopor går jag händelserna lite i förväg för att visa hur man senare, efter det att engelsmännen lämnat Port Said, försökte att få igång avloppssystemet.  
Det ryktades om att de egyptiska soldaterna, när engelsmännen invaderade staden, tog av sig sina uniformer och kastade dem i kloakledningarna. Sanningshalten i detta påstående kan jag inte garantera...
Då den maskinella utrustningen inte var av högsta kvalitet fick man ta till de medel som fanns. Det enklaste sättet var då att en man fick det delikata uppdraget att kliva ner i kloakbrunnen för att rensa.

Även den kompetens som fanns inom den svenska bataljonen kom att utnyttjas för att få ordning på

avloppssystemet

 

 

 

 

 

 

 

 

Mellanlandning Neapel

De upplevelser jag nu kommer att skildra är av naturliga skäl högst personliga. Det kommer att i första hand beröra det jag/vi i 1.komp 2 plut. var med om.
Läsaren bör ha i åtanke att det i dag är närmare 57 år sedan det hände med tanke på bl.a kommunikation och nyhetsförmedling.
Vad gäller korrespondensen med anhöriga här hemma skedde den brevledes via adressen: 260 Svensson, Svenska FN-bat, 1 komp. 2 plut. Malmö 1 Jag återkommer vid senare tillfälle till en annan kanal, jag som signalist kom på.
Sedan den 24 nov befann vi oss inkvarterade på en militärförläggning i Neapel vid foten av Vesuvius.

 Neapel beskrev jag  som både den fulaste/skräpigaste stad samtidigt som den vackraste. Mina referensramar var då kanske begränsade...
Väntan i Neapel blev ganska lång. Inte förrän den 3 dec kom vi äntligen iväg efter åtskilliga turer fram och tillbaka till flygplatsen. Anledningarna till dröjsmålet har jag inte skrivit något om, förutom att man vid ett tillfälle skylde på dåligt väder över Medelhavet.
Resan fortsatte nu med kanadensiska plan - c 119 - målade med FN:s emblem.

Vi lyfte kl. 05,10 och måste flyga lågt då planen saknade tryckkabin. På grund av dåligt väder tvingades vi upp till 4000 meters höjd, vilket kom att bli ganska påfrestande. Förutom fallskärmar var vi nu utrustade med flytvästar i händelse av...
Kl. 09.00 mellanlandade vi på en amerikansk militärbas på Kreta, där vi utspisades och efter en timma fortsatte färden mot den f.d. engelska flygbasen vid Abu Suweir.
Vi inkvarterades i f.d. engelska baracker. Abu Suweir ligger söder om Suezkanalen i närheten av staden Ismailia.
Vi kom inte så mycket i kontakt med civilbefolkningen, men de vi såg tyckte vi var lite underligt klädda..

Ett par journalister hade letat sig dit. Vilka de var vet jag inte med säkerhet, men en av dem var nog från Expressen.

Nu fick vi känna på värmen -närmare 30 grader.
 Med de egyptiska soldaterna fick vi god kontakt. De var mycket positivt inställda till oss, men deras känslor för engelsmännen var inte att ta miste på, har jag rapporterat.

"Av det vi sett av den egyptiska armén, förundrar vi oss inte alls över att israelerna med sin två/tre- åriga värnplikt så snabbt ryckte fram i Sinai. Det kan inte hjälpas utan att man hyser medlidande med egyptierna och tycker synd om dem".
Vi blev snart varse att strider hade utkämpats. Enstaka gevärsskott hördes på avstånd.
                                                        Husruiner fanns lite överallt.

Inte minst det vi fick se ute på flygfältet gav oss en aning om den israeliska armens och flygets effektivitet. Åtskilliga rester av det egyptiska jaktflyget hade aldrig kommit upp i luften, utan låg där på flygplatsen sönderbombat.
                                                        Det var ryskbyggda MIG-plan.

Till en början kunde vi röra oss fritt ute på flygplatsen bland flygplansvraken, men då egyptierna såg att vi gick där och fotograferade, blev plötsligt platsen förbjudet område för oss.
Jag hann emellertid få med mig en liten rest som minne av de förstörda planen, nämligen en liten smält klump av aluminium.

Läser i mina brev att Sverige utkämpade en fotbollsmatch mot Colombia under vistelsen i Abu Suwéir. Sverige förlorade med  1-0. Colombia var en av de tio nationer som ställt upp med manskap och var också förlagda här.
I nästa logg reser vi upp till Port Said och det vi då fick se och uppleva har föralltid etsat sig fast i mitt medvetande.

FN-begäran

I november 1956 utgick ett meddelande i Sveriges radio från arméstaben. Man behövde 340 frivilliga för en fredsbevarande styrka att skicka till Egypten.
Landet hade nationaliserat Suezkanalen och England, Frankrike och Israel hade anfallit Egypten  av olika anledningar. På initiativ av den kanadensiske utrikesministern Lester Pearson beslöts att FN skulle sätta upp en fredsbevarande styrka.
En förfrågan utgick även till Sverige om deltagande i denna styrka. På kort tid beslöt Sveriges riksdag att deltaga.
För den intresserade finns det möjligheter att själv ta reda på mera i detalj vad som orsakade konflikten under rubriken Suezkrisen.
Åtgärden var och är av historisk karaktär, att sätta in beväpnad trupp i fredsbevarande syfte. Unikt var också det sätt på vilket beslutet togs i FN. Då beslut i Säkerhetsrådet blockerades av de permanenta medlemmarna England och Frankrike, kunde man genom en resolution från november 1950 "UNITING FOR PEACE" överföra ärendet till FN:s Generalförsamling som med kvalificerad majoritet kunde besluta om ingripande. Det var första gången man tillgrep denna procedur.
Jag vill genom att berätta om mina upplevelser, på detta sätt påminna om denna händelse. Jag har ibland fått känslan av, att vår insats har kommit i skymundan av det som hänt sedan dess och försvunnit i glömskans dunkla djup...
Jag var en av de 340 svenskar som deltog och kommer  med hjälp av mina bilder och de brev jag hela tiden skrev hem och som jag nu har i min ägo, att försöka återge tankar och intryck.
Det som hittills skrivits om vår insats, har uteslutande gjorts av högre militärer, med ett undantag för en skildring av den första tiden fram till Port Said. Mig får ni följa  hela vägen, från inställelsen vid  P3 i Strängnäs  den 19 november 1956              

 fram till den 10 maj 1957 då jag återvände hem. Ni får följa hur soldaten utan gradbeteckning  ute i tältet i öknen upplevde tiden i FN:s blå basker...

Jag läste i Lund vid den tiden i november och var tillfälligt hemma i Tvååker på besök, då vi lyssnade på nyheterna och hörde meddelandet från arméstaben. I detta sades att man gärna såg att  poliser och militärpoliser anmälde sig. Jag hade genomgått militärpolisutbildning vid dåvarande  I 1, Svea Livgarde i Solna, och sade till mina föräldrar: "Då kanske jag har en möjlighet att få följa med". Naturligtvis lyssnade de inte till en, som de tyckte, vansinnig tanke. "Att frivilligt ge sig ut i krig"!
Jag skrev emellertid ner min ansökan och skickade in. Åkte tillbaka till Lund. Hörde inget av, förrän min mamma ringer och gråter och meddelar att det har kommit ett telegram.
"Inställ Eder P 3 Strängnäs 19/11.
C Svenska FN-bat."
Mina föräldrars reaktion har under senare år ständigt återkommit i mitt medvetande, då jag hört om nuvarande svenska FN-soldaters återkomst och vad som därefter kommit i dagen. Jag har efteråt förstått den oro som mina föräldrar kände under hela min tjänstgöring som FN-soldat. Min pappa, som i vanliga fall hade svårt för att visa känslor, lär också ha gråtit vid tanken på att jag skulle bege mig till en krigszon.
De anhörigas situation kan inte nog uppmärksammas.
Jag infann mig den 19 november på P 3 i Strängnäs. Efter några dagars utrustning, kontraktskrivning och vaccinationer, någon form av utbildning var det inte fråga om, startade resan så på Bromma flygfält den 24 november.
Bataljonen hade då dagen innan inspekterats av dåvarande kungen Gustav VI Adolf och i sitt anförande till bataljonen yttrade han bl.a följande:
"Jag har i dag velat hälsa den svenska FN-bataljonen före dess avfärd till Egypten. Ett för svensk trupp högst ovanligt värv...
Någon lustresa blir det ingalunda. Tvärtom är er uppgift av mycket allvarlig natur, en uppgift som kräver, att varje man gör sin plikt till det yttersta.
...
Kom ihåg, att förhållandena i andra länder och hos andra folk inte äro jämförbara med dem som råda hos oss.
...
Jag förutsätter, att ni alla äro besjälade av en önskan att hedra det svenska namnet. Världens ögon äro fästade på er.
...
Ni kan visa, att svenska soldater äro att lita på och att man kan ha respekt för dem.
...
Och så: Lägg en god portion glädje och tillförsikt i edert arbete!
Gott humör, hälften vunnet!
Jag önskar er nu en god färd, framgång i ert värv och en glad hemkomst!"

På bilden nedan, som jag fått låna av Nils Oskarsson, synes till höger bataljonschefen överstelöjtnant Ingmar Stevenberg och snett framför honom till vänster på bilden går kung Gustav Vl Adolf som just hållit sitt tal till oss före avfärden.

Förutom kungen närvarade även försvarsministern, försvarsstabsstabschefen och andra högre militärer.
Efter transport ut till Bromma, där amerikanska trupptransportplan - Globmaster - väntade och som vi äntrade för färd närmast till den amerikanska basen i Frankfurt, där vi utspisades.
Globmasterplanen var de största som dittills hade landat och startat från Bromma flygplats.

Efter mellanlandningen i Frankfurt fortsatte färden till FN-basen på Capodichino i Neapel, där vi landade vid foten av Vesuvius.
Vi inkvarterades på en militärförläggning i väntan på den fortsatta färden ner till Suezkanalområdet.
Det blev emellertid flera dagars väntan på att alla förhandlingar och tillstånd, att få landa i Egypten, blev klara.
Om den fortsatta resan återkommer jag i kommande inlägg.
Göthe Svensson.
Tvååker 3, Fack C, TVÅÅKER.

Nuvarande adress:
Bragevägen 10,
24532 Staffanstorp.