Ullens väg.

I förra inlägget fick vi följa en fårbonde och hans fårhjord uppe i bergen utanför Vlasti.
Denna gång skall vi få se hur man bearbetar den ull som man erhåller från fåren. Av naturliga skäl kunde vi inte vara med då fåren klipptes, då det sker på våren. Vi kommer i kontakt med ullen, först  när den skall tvättas och rensas,

vilket skedde i ett vattendrag utanför byn. Där satt byns kvinnor och tovade upp ullen och tvättade den i det rinnande vattnet.

Efter tvättningen gällde det att "banka" ur så mycket vatten som möjligt för att på så sätt påskynda torkningen.

 En och annan "ulltåt" kanske kom att följa med i vattnet vid tvättningen, dock utan att gå tillspillo.

Nedströms rensningsplatsen hade en kvinna fattat posto för att fånga upp det som eventuellt av misstag kunde komma flytande.

Tydligen stod hon där inte helt förgäves,vilket hennes glada min vittnar om...

Kanske kvinnorna uppströms hade överseende om något "misstag" skulle begås och lät någon gång en lite större "tåt" följa med strömmen... 

Efter rensningen skulle den tvättade och rengjorda ullen torkas, vilket skedde som synes på följande bild.

Efter torkningen rensades ullen ytterligare. 

 

Nästa steg till färdig produkt var färgningen, som skedde i stora kar utomhus. Naturligtvis var det naturfärgämnen som kom till användning.

När det gäller att spinna ullen till trådar, vill jag endast visa det sedan urminnes tider använda spinnsättet, vilket man utan svårigheter hade möjlighet att få se lite varstans på byn, 

där kvinnorna spatserade med sina sländor och kanske kunde få sig en pratstund under arbetets gång.

 

Sedan var det vävstolen som väntade, ofta en ganska primitiv sådan. Kanske egentillverkad. Den slutsatsen var inte svår att dra, när man sett tillverkningen av en nog så viktig detalj till en vävstol, nämligen den s.k solven, genom vilken varpen drogs när man satte upp en väv.

Trots dessa till synes enkla redskap, kan man inte utan att stort imponeras av det resultat man åstadkom.

Dessa underbara alster kunde vi köpa av någon bybo till kilopris

 Nästa gång kommer vi att säga adjö till Vlasti, men först efter ett par intressanta minnesbilder.

 

 

 

Mjölkproducenterna.

                 Vi skall nu följa en fårägare och hans fårflock uppe i bergen utanför Vlasti
                                           
                                                                             

Förutom ull producerade fåren mjölk och det kan synas förknippat med stora svårigheter att mjölka alla fåren där ute, men vi skall bli varse hur man med enkla medel kan åstadkomma mycket.    

Långt där nere ses något som liknar en inhägnad och det är dit fårflocken nu skall drivas för mjölkning.

     

Som på ett led slingrar sig fårflocken ner mot inhägnaden.  

 

för att ledas in för mjölkning, 

alla fåren inne 

och mjölkningen kan börja...  

Efter att ha lämnat ifrån sig sin mjölk, hägrar friheten. 

I bildens övre vänstra hörn skymtar mejeriet dit mjölken levererades för att bli till bl.a fårost. 

Mejeriet. 

 

Förutom fårmjölk och ost är det naturligtvis ullen som är en viktig produkt för den verksamhet vi är här för att understödja. Nästa gång skall vi följa ullens väg fram till färdigt alster.

Byggnation.130924..

Sedan plintar och murgrund väl kommit på plats, dröjde det inte länge förrän bjälklager och därmed golvet började ta form

                                              och väggar och gavlar komma på plats

         Kanske en svensk fackförening skulle haft synpunkter på säkerhetsanordningarna...

 Nu är det dags att börja kläda in stommen med  bräder. Min kollega från Tibro och jag fick i uppgift att spika bräder på sydgaveln, efter det att en vägg var klar. Under juli månad kan det bli ganska varmt så långt söderut, så mitt på dagen var det siesta som gällde.

                                           Eller fick man söka den skugga som stod till buds...

Strax intill vår byggarbetsplats fanns byns vattenställe, där man vattnade sina hästar, åsnor,

                                                                        och kor

                                           men också där man hämtade vatten för hushållet.

                                           Trots vår närvaro pågick livet som vanligt i byn.
                 Det gällde bl.a annat att se till att bränsleförrådet inför vintern var välfyllt,

                                             eller var det gödseln som skulle ut på åkrarna..

                                            ..
Ullen till vävningen kom, som vi kunde förstå, frånden egna fåruppfödningen.
Den fritid vi hade utnyttjade vi till att bekanta oss med byn och dess omgivningar. Vid ett tillfälle tog vi oss upp i bergen för att bekanta oss med en fårägare och följa arbetet med fåren.
                                                 Denna erfarenhet kommer i nästa inlägg.

Vlasti

Trots vägstandarden tar vi oss allt närmare målet för vår resa.

Under vår fortsatta färd, som går genom olika landskapstyper, träffar vi plötsligt på en stor hjord av bufflar. Då det tydligen är tamboskap bör det finnas någon form av jordbruk i området vi passerar.
                                                        
                                                                             

..

 

 

Detta visar sig något senare vara fallet, då vi får beskåda ett sätt att tröska.  

Säden läggs ut på marken och så låter man kor, åsnor eller bufflar gå runt och på så sätt "tröska" ut kornen ur axen. Därefter, när man "tröskat" tillräckligt, avlägsnar man halmen och kvar på marken skall då korn med agnar och annat "boss" finnas kvar. För att "skilja agnarna från vetet" kastar man upp allt i luften och låter vinden ombesörja rensningen. Som kanske framgår av bilden, ligger "tröskningsplatsen" ganska högt i förhållande till omgivningen, för att därmed kunna utnyttja vinden maximalt.

Efter uppehållet fortsätter färden och vi börjar skymta vårt mål i fjärran. 

Vår ankomst är förberedd av IM:s medarbetare som tidigare anlänt. Byn Vlasti bjuder på nya upplevelser och intryck.

Vi närmar oss bebyggelsen och gatan genom byn 

leder till huset som kommer att bli vår bostad under tiden i Vlasti. 

 Efter det att vi installerat oss och lärt känna byn, var som sagt vår uppgift att bygga en vävstuga med virke som anlänt till Ptolemais per järnväg.

Vår första uppgift blev därför att ombesörja transport av allt från järnvägsstationen. För ändamålet inhyrdes en lastbil, som måste göra flera resor för att få upp allt.

Naturligtvis var den grekiska tullen intresserad av importen, så därför kontrollerades lasten mycket noga av en mycket plikttrogen tulltjänsteman som hade utrustats med en våg för att kunna väga varenda byggdetalj. T.o.m de reklammössor som medskickats av byggmaterialleverantören vägdes. Det rörde sig om ett tiotal. Tullaren höll masken och sitt stoiska lugn, även då jag lade på en mössa åt gången på vågen. Det kanske var något annat som var drivkraften i denna regiorisitet från tullmannens sida som vi inte begrep... 

Första lasten anländer och väcker stort intresse från invånarnas sida. Den grekisk-ortodoxe prästen är också närvarande och ger allt kyrkans välsignelse.

Efter det att all material kommit på plats var det bara att starta bygget och första åtgärden var att gjuta alla plintar  och grundmurar som skulle bära upp hela byggnaden.

 Nästa gång börjar byggnaden ta form.

Resa till Vlasti

Innan jag berättar om upplevelserna efter sexdagarskriget i Jerusalem, vill jag förklara vad som var bakgrunden till att vi utgick från Beograd i forna Jugoslavien på vår väg till Israel.
Utgångspunkt var ett bygge av en vävstuga i en liten bergsby i norra Grekland vid namn Vlasti i Kozani län 1965. Än en gång hade Paul Gustafsson, byggmästare från Tibro, åtagit sig att ombesörja detta bygge, med hjälp av ett "bygglag" från Tibro, där jag kom att  ingå under tiden 24 juni - 15 augusti.
IM hade nåtts av information om att i byn utövades ett gediget och mer eller mindre konstnärligt hantverk i form av vävning av allehanda mattor, bonader, dukar m.m med hjälp av gamla omoderna och mer eller mindre hemmagjorda vävstolar.
Då kvinnorna satt hemma i sina ofta trånga bostäder med sina uråldriga vävstolar, ville IM hjälpa dem, genom att ge dem mera lättarbetade lokaler och ev. bättre vävstolar.
Ritningar och byggmaterial kom till. Det senare fraktades per tåg till Ptolemais, varifrån det forslades på lastbil vidare upp till Vlasti.
Själva tog vi oss ner till Grekland med  privata bilar. För min del kom jag att åka tillsammans med min dåvarande fru och en kollega med fru i min Volvo Amazon.
Vi kom att åka via Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien.
Jag använder mig medvetet av namnen på de länder vi passerade, som då var de aktuella.

Det är vid gränsen till Grekland min reseskildring börjar.

Vi passerar floden Vardar och är strax inne på grekiskt område. Fordonsparken har under hela resan genom öststaterna varit lite avvikande mot den vi vant oss vid från Sverige.

Fordonen är av naturliga skäl anpassade till vägstandarden.

Kanske en söndagsutflykt eller på väg till marknaden.

De bilder jag nu kommer att visa, kanske för den yngre generationen ter sig banala och intetsägande, men då vill jag påminna om att det är inte är länge sedan våra förfäder levde under liknande förhållanden. Under de år som förflutit sedan jag företog resan, har naturligtvis förhållandena radikalt förändrats även på de platser jag skildrar,

 

Kanske en grönsaksmarknad inte ser så mycket annorlunda ut i dag än vad den gjorde vid vårt besök i en liten by utmed vägen upp till vårt mål - Vlasti.

 

Mängden av grönsaker kanske utgör en skillnad. Vattenmelonerna kom inte i lådor utan på ett lastbilsflak, som tömde sin last direkt på torget. 

Kanske man kom från den omgivande landsbygden för att göra de nödvändiga inköpen på marknaden. Parkeringsplats för fortskaffningsmedlet var inga problem...

På landsbygden var det inga bekymmer när det gällde att tillfredsställa behovet av kött och övriga charkuterivaror. Men tätortsbon var naturligtvis hänvisad till ortens "charkuteributik" som kunde se ut som bilden visar...   

 Skyltningen var enkel och framförallt påfallande realistisk. Det gick inte att ta miste på vad butiken hade att erbjuda... Här hänger en bakpart av ett nötdjur. Så det var bara att gå in och be att få en del av denna skyltdetalj.

Eller kunde det se ut så här, där man hängt ut alla styckningsdetaljerna väl synliga. Väl att notera att tiden för vår resa var under juli månad...
Efter ett givande besök i den lilla byn, går färden vidare. Vi har lämnat de större allfarvägarna och kommer nu in på vägar som ställer krav på både fordon och förare.

Men det går att komma fram även om det kan se besvärligt ut ibland.

 Kanske vägarna är mera anpassade för andra fordon än en Volvo Amazon!  

Man får inte bli överraskad om man möter för oss lite ovanliga vägtrafikanter...  

 

Genom byarna vi passerar får vi erfara olika former av näringsverksamhet. Här är det tobaksodling som dominerar.

Bilden visar hur man har hängt ut tobaksbladen till torkning, 

 

 efter det att varje blad manuellt har trätts på en tråd.