Flyktingström...

"Vi kom fram till Rafa och vår uppgift skulle bli att bevaka ett elektricitetsverk".
                                                         

"Vi kom dit vid tolvtiden och ordnade förläggning och allt såg ut att bli trevligt, då order kom att vi skulle avlösas av en grupp ur 2 komp."

Jag hann emellertid att gå ett vaktpass vid kraftverket tillsammans med en infödd polis. Plötsligt när vi går där faller han ner på knä. Det var bönetid...

Ännu en ny erfarenhet...

 Vid halvtretiden hade vi åter packat vår utrustning och begav oss fram till järnvägsstationen i Rafa, där den övriga delen av plutonen låg. Stationen låg en bit utanför staden på vägen mot Egypten.
Vid framkomsten hade redan flyktingströmmen börjat.
"Där var ett väldigt ståhej när alla vändes och skickades samma väg tillbaka. Men vände gjorde de i alla fall trots allt."
"Vi fick en annan uppgift som bestod i att bevaka en kamelväg längre neråt havet som också ledde  mot Rafa och där flyktingarna också väntades att sätta in en stöt "
"Vi kom dit på kvällen, slog  upp tält och ordnade det i all hast så vi kunde få lite mat och ta igen oss  en aning för att gå vakt på natten."
"På morgonen kom flyktingströmmen. Vi hade det ett rent litet helsike att få folk att vända. Inte ens när vi sköt skarpt, brydde de sig om det.. Men vi var obevekliga och förbannade, så till slut förstod de att även svenskarna kan ta i på skarpen."
"Ett par timmar efter det att vi hade vänt de sista flyktingarna kom order att vi skulle släppa in dem, sedan alla väl hade visiterats, så att inga vapen eller soldater smugglades in. Det kom inga flyktingar vår väg, det hade kanske sina orsaker, så vi hade det lugnt och skönt och fick på så sätt en stunds vila och kunde titta på den lokala kamel och åsnetrafiken."
Efter någon dag med ständig vakthållning, som gjorde att vi blev allt mer uttröttade, avlöstes vi av en grupp brasilianare. Vår pluton ansågs ha blivit så mycket utnyttjad att vi skulle ges tillfälle till någon dags rekreation.
Vi ligger nu som bataljonsreserv väster om Rafa nere vid stranden, omgivna av palmer.

Då jag var plutonens signalist var det min uppgift att upprätthålla kontakten med staben.

 

 En dag när jag avslutat rapporteringen, rattade jag mellan olika våglängder och uppfattade plötsligt svenska röster. Det visade sig vara Jönköpingspolisens trafik. Efter det att de avslutat pågående samtal, anropade jag dem och fick genast svar. Jag presenterade mig och talade om varifrån jag anropade och frågade om de hade anropssignalen till Varberg. Jag fick den, med resultat att jag fick svar omgående därifrån.

Efter min presentation sade polisen att han kunde ringa mitt hem i Tvååker och överbringa en hälsning direkt. Tyvärr bröts förbindelsen, så någon hälsning fick jag inte framförd. Vid hemkomsten, då detta kom på tal, visade det sig att det var min då 14-åriga lillasyster som svarat.

I dag har hon inget minne av detta samtal...

Jag vet inte om det var jag som startade denna trafik och ryktet spreds och de övriga signalisterna också tog kontakt med Sverige via polisradion och trafiken blev så omfattande att den hastigt helt förbjöds.

Vi hade det nu lugnt och kunde ägna tiden åt sköna bad och annan avkoppling, som att läsa tidningar hemifrån, som nu hunnit bli några dagar gamla.

Ingvar Robertsson läser här Hallands Dagblad.

Själv läste jag Hallands Nyheter som synes på min profilbild. Vi kunde också, som Lars-Åke Johansson, få veta vad som hände därhemma genom brev från nära och kära...

Lars-Åke Johansson har jag tidigare omtalat i samband med en händelse i Port Said, där han råkade ut för en olycka genom att få en ammunitionslåda på foten. Detta renderade honom till en tids vistelse på sjukhus.

På bilden nedan saknas därför Lars -Åke, men han återbördades efter El Arish och gruppen var åter fulltalig.

Dessa två bilder har jag lånat från Lars Åkes bildarkiv.

Ingvar Robertsson och Lars-Åke Johansson är de jag har upprätthållit kontakten med sedan hemkomsten. Med Ingvar till hans bortgång för något år sedan. Lars-Åke har jag fortfarande kontakt med varje vecka via mail och ibland genom telefonsamtal

 

 

Väntan...

I de senaste breven hem har jag redan börjat skriva om hur man började planera för hemresan. Vissa uppgifter gjorde gällande att vi skulle få åka båt till Neapel och därefter tåg resten av vägen. Hur det blev med det får jag återkomma till...
En tid har det också diskuterats vad som skall ske efter det att våra kontrakt utlöpt.
"Det pratas och skrivs mycket om Israel och Gaza. Ingen vet ännu hur det kommer att bli. Men vi hoppas att det skall ordna sig, så att vi som nu är här får gå in i Gaza".
På högre ort började man också diskutera om en ny bataljon från Sverige skulle avlösa oss.
Jag skriver i ett brev att det kan stöta på problem, "då Sverige nu är medlem i säkerhetsrådet och därför inte skulle ha möjlighet att skicka ännu en styrka". Hur det blev med det vet vi nu.
"Vi hoppas att ingen avlösning sker, så att vi ensamma får äran av att ha varit här."
Detta var naturligtvis fromma och naiva förhoppningar, i synnerhet nu när vi tittar i "backspegeln".
Det kom att bli flera avlösningar med placering i Gaza. Därför kom begreppet "Gazabataljonen" med olika nummer att bli mer eller mindre vedertaget. Alla bataljoner som var där nere kom därför att betecknas med detta epitet. Vi var då några från den första, som tyckte att vi skall, utifrån vår historiska mission, skilja oss från de övriga och i skrivelse till arméstaben föreslog vi beteckningen "Suezbataljonen, vilket nu är accepterat.
Vi återvänder till ökenlivet i Sinai. Det är ganska turbulent i området där vi nu ligger uppe i närheten av Gazaremsan varifrån det hörs skottväxling och "något som verkar som om det är stridsvagnar som rör på sig".
Bataljonen omgrupperades ofta och var utspridd på ett stort antal ställningar. Dels för att kunna övervaka ett ökat tryck av flyktingar från Gaza som sökte undkomma israelernas hårda bevakning. "Vi har blivit bekanta med en flykting som kommer från Palestina. Det är ruskiga saker han har att berätta om israelernas framfart.... man bör ju helst höra båda sidor, men om hälften var sanning vore det nog".
Dels för att fidayeener (=självmordspatruller) tog sig in på av Israel ockuperat område och lade ut minor. Det senare  gjorde att israelerna beskyllde den svenska bataljonen för att inte tillräckligt bevaka gränsen.
Genom att vi var så utspridda kunde svårigheter uppstå när det gällde logistiken. Därför fick man i ett fall anlita kameler för att nå ut till en ställning.
                                                                     

Efter omgrupperingen kom högste chefen för hela FN-styrkan  general Burns på inspektion. I brev hem tillät jag mig ett billigt skämt, då jag skildrade hans besök: "Jag stod på post när han kom. När han fick se mig sa han: "Jaså, du står här gamle kompis. Ja, svarade jag, vad ska du här att göra gamle skräphög. Ja, han är skojig den gamle kompisen".
"Kompisen" general Burns fjärde man från höger på bilden.

Som jag tidigare antytt flyttade vi ofta på oss, allt efter händelseutvecklingen framför oss.
Vår grupp låg nu som vaktgrupp vid kompanistaben inte långt från en annan grupp ur vår pluton som låg på en plats som heter El Mataala.

Tältet ordentligt nedgrävt. Apropå grävande, var det inte enbart tälten som skulle grävas ner. Vi måste också se till att det sanitära fungerade, inte minst beträffande tillgången till latriner. Detta ordnade vi på ett sätt som bilden visar.
                                                                          

I jämförelse med att vara kloakarbetare i Port Said efter kriget, som jag visade i ett tidigare inlägg, synes mitt arbete här vara lite mera tilltalande...

Vi låg nu i mera "bebodda" trakter och omkring oss var det ofta liv och rörelse. Förbi oss gick en väg där "trafiken" stundtals kunde vara ganska livlig.

Ofta kom hela familjer. Då var det oftast kvinnan som gick först, därefter barnen och sist på kamelen kom mannen. Elaka tungor ville göra gällande att det var mannen som lät kvinnan gå först i händelse av att det skulle finnas risk för minor...
Alla parter i konflikten ser ut att ha kommit överens om att Israel skall utrymma Gaza någon av de närmaste dagarna. Det kom att ske natten mellan den 6:e och 7:e mars.
Vår grupp låg nu som vaktgrupp vid kompanistaben, som låg klar med 12 timmars marschberedskap,  Eftermiddagen den 6:e kom order om att vi skulle vara marschberedda kl 17.00. Vi hade fyra lastbilar till förfogande. Dessa rymde dock inte all den materiel vi hade, så därför fick vår grupp stanna kvar för att vakta det kvarvarande.
"Samtliga FN- styrkor skulle ställas upp på vägen in till Gazaremsan och skulle på signal från israelerna sätta sig i rörelse."
Första etappen upp till staden Gaza var Rafah.
Dit var det inte så långt, så våra lastbilar återvände tidigt på morgonen dagen efter för att lasta återstoden av vår utrustning.
Under tiden hade vår plutons vaktgrupp blivit utsatt för beskjutning vid det läger jag omnämnt ovan, ett par kilometer söder om oss. "Vi såg deras signalskott, men kunde inget göra då vi inte hade någon bil. Men så snart vi fick tillgång till en, for vi dit och fick veta att "illvilliga personer hade skjutit in i lägret, men lyckligtvis skadades ingen, även om pojkarna hörde kulorna vina. En av dem ligger på sjukhuset, sedan han skadat ena knät då han sökte skydd i en håla".
Ilskan inom truppen var inte att ta miste på...

Nu fick vi äntligen röra på oss efter att blivit fast i väntan på uppgörelsen mellan de inblandade parterna.
Väntan och ständig vakthållning började få konsekvenser. Jag skriver: "Att ligga allt för länge på samma ställe och bara vänta, frestar ganska hårt och så dessa ständiga vakter upptill. Själv har jag inte ont av det ännu, men man kan märka på en del av pojkarna att de börjar tröttna".

Nästa etappmål  upp till staden Gaza, var som sagt Rafa. Som synes på bilden stavas namnet på staden utan h. På kartor finns detta med, men i fortsättningen kommer jag att använda mig av den stavning som fanns på stationsbyggnaden i Rafa.
                                                                

"Redan när vi kom över gränsen märkte vi skillnaden mellan länderna". Med länderna menar jag  Sinaiöknen ( Egypten) och Gazaremsan. Iakttagelser jag gjorde var att "det blev grönare och kvinnorna var inte så väl beslöjade".

Vidare kunde vi konstatera att "stora flyktingskaror var på väg in mot Rafa "men stoppades av juggarna som hade den första posteringen flyktingarna träffade på. Inga flyktingar fick komma in förrän överlämnandet var helt klart".

Jag konstaterar att "juggarna" skötte sin uppgift dåligt vilket fick till följd att vi, när flyktingarna kom till oss, noggrant efterkom de instruktioner som givits, och att vi "hänsynslöst avvisade flyktingarna".

Svensk lagefterlevnad... "Detta försatte oss i en ogynnsam dager..."

 

Möten, Förflyttning

I mitt förra inlägg berättade jag om våra patrulleringar utmed demarkationslinjen och mötet med den jugoslaviska patrullen. Berättelsen utgjorde en sammanställning av flera patrulluppdrag. Var tredje dag  patrullerade vi - "min grupp" - samma sträcka.
I kontakten med hemmet har jag alltid något nytt att berätta, till exempel om hur postgången fungerade. "Postgången hit är inte så regelbunden som man skulle önska. Jag vet inte vad det beror på, men kanske är det lantbrevbäraren här som har dålig cykel. Vi får för det mesta post endast en á två gånger i veckan". Den post vi fick kom med vattentransporten har jag skrivit.
Vi fortsätter att gräva ner våra tält. Hittills har vi bara grävt ner två. Att det tar tid framgår av hur jag beskrev arbetstempot. "... det tar lång tid då vi arbetar fem minuter och rastar i femton". Kanske inte så konstigt då termometern säkerligen visade över 30 grader i den skugga som inte fanns..."
I tältet är det rena bastun. Det börjar bli mildare på nätterna, så man kanske snart slipper klä på sig extra mycket när man går och lägger sig".
Jag noterade också "att vi skjuter ibland".
Maten vi serverades beskriver jag i positiva ordalag. Jag börjar oro mig för att midjemåttet börjar bli alltför stort. Det var mycket konserver, svenska och kanadensiska, men färskvaror inköptes lokalt. Vid ett tillfälle kom en liten pojke till oss med ett antal ägg, som vi köpte av honom. Jag noterade att "... så tydligen har de också höns".
                                                   Maten bereddes i vårt eget kök.

I den knapphändiga informationen vi fått om det landskap och den kultur vi skulle möta, hade vi fått veta att det kunde finnas gott om skorpioner i en öken. Därför lät man en glasburk med en skorpion cirkulera bland plutonerna, för att vi skulle lära oss hur den såg ut.
När burken kom till oss hade vi besök av två beduinpojkar.

När de fick se burken med den döda skorpionen började de att gråta och sprang iväg från lägret och kom aldrig mera tillbaka. De hade lärt sig vad det kunde innebära att träffa på detta djur...

Vi kom senare att få stifta bekantskap med för oss nya och ovanliga varelser.

Ovissheten om vad som skulle hända i framtiden för oss, har jag talat om några gånger. Vår önskan var att få gå in i Gaza, men förhandlingarna i FN verkade gå trögt. Israel var ovilligt att dra sig tillbaka från staden.

Den 16.e februari kom ställföreträdande bataljonschefen till oss ute i El Sajala, för att informera om läget. Som det då låg till, kunde vi vänta oss att få ligga kvar där ute en längre tid.

 

Att denna "längre tid" skulle bli så kort som sju timmar var det knappast någon som hade anat".

Dagen därpå skulle vi förflytta oss längre ut mot Medelhavet. Budskapet mottogs med blandade känslor, skriver jag. Vi hade ju ordnat en trevlig förläggning. Vi hade tillfälle att sola och umgås med "lokalbefolkningen"...

 

Vi var hela tiden beredda på att vad som helst skulle kunna hända, så vi sade alltid till varandra när vi höll på med grävandet: "Vänta bara tills vi är klara, då får vi flytta".

Vår förläggning kom att bli i en oas en bit in i landet mellan den väg vi kom när vi lämnat Ismailia och kusten. Uppgiften var att bevaka denna sträcka och  förhindra intrång på av israelerna ockuperat område. Närmaste stad var Rafha, en stad som israelerna höll under sträng kontroll.  

  

Vårt läger kom att ligga ungefär fyra km. från kusten. Grävandet satte igång ganska omgående. "När det är färdigt flyttar vi säkert igen".

"Här är ganska bevuxet med buskar och en del träd. Men går man blott ett par hundra meter mot havet kommer man in i rena sandöknen med de väldigaste dyner jag hittills sett". 

Citat ur ett brev: "Vi var idag en patrull nere vid Medelhavet för att undersöka badmöjligheter. Vi kan se havet härifrån. Det syns ligga bakom  närmaste dyn. Man kommer upp på den och konstaterar att det måste vara bakom nästa och så håller vi på flera gånger tills vi slutligen är framme i en palmdunge där det finns en arabby".

 

 När vi närmade oss möttes vi av byns män som tog emot oss på ett mycket hjärtligt sätt. De hämtade filtar och täcken till oss att sitta på och bjöd på te. En av pojkarna tyckte att detta smakade någon krydda och önskade få veta receptet. Ingen av oss kunde arabiska och ingen av dem kunde engelska, så det vållade pojken en hel del huvudbry att få dem att förstå vad han önskade. Efter ett gestikulerande med armar och ben och ett ritande i sanden, trodde sig tydligen av araberna ha uppfattat frågan, försvann och återkom efter en stund med en - KO. Tablå!  

 

När vi satt där med vårt te, tog en av männen fram en cigarett och en cigarettändare. Min nyfikenhet gjorde att jag sträckte fram handen mot tändaren för att se varifrån en sådan modernitet kunde hamna  här ute i ödemarken ."PATENT AUSTRIA" stod det i botten på tändaren. Nöjd med den informationen räckte jag tillbaka tändaren. Men, nej, det gick inte: Har man visat intresse för en sak, är det detsamma som att man vill ha den.

 Den inryms numera i min tidigare omtalade minnessamling. Bevis på ännu en brist i kunskaperna...
Vi fick så småningom satt i oss teet och begav oss ner till stranden för att ta oss ett dopp under överinseende av hela byns manliga befolkning inklusive samtliga småpojkar.

Tiden hade gått och det var hög tid för återfärd. "Men det kunde ju inte gå för sig förrän vi hade varit och lyssnat på radion som en av araberna stolt sade sig äga".Vi försökte på alla sätt att förklara för dem att vi måste "hem", då tog dom helt enkelt oss i armarna och drog oss in i byn. Våra badbyxor och medhavda minpikar fick vi naturligtvis inte bära själva."
Åter  måste vi sitta ner för att bli bjudna på ännu en omgång te. Radion kom naturligtvis fram och vi satt där pliktskyldigast och lyssnade på musiken, "som de lyckades få fram allt under det att våra ben somnade. Men vad skulle man ta sig till, man kunde ju inte slänga fram benen på "bordet".
Tidigare har jag berättat hur man "sätter sig till bords" med benen under sig. Jag kunde också konstatera att radion var en batteridriven av märket Grundig. Men den vågade jag inte ta i min hand för att närmare titta på den...
Så småningom kunde vi bryta upp för att beträda återfärden. Men deras gästvänlighet var ännu inte slut.
"En av dem försvann och vi gick där och betittades av ungarna och de skyggt framtittande kvinnorna och flickorna. Mannen som försvunnit kom tillbaka, denna gång med en kamel". Vidare skriver jag: "Det kunde ju inte gå för sig att vår furir, som var patrullchef, måste gå den långa vägen hem eller att vi andra gick och slet på att bära våra vapen och övrig utrustning. Allt lastades på kamelen (furiren också) och minpikarna och badbyxorna bar en man."
"Efter en kvarts marsch, dyn upp och dyn ner, kom vi så hem till lägret, nöjda och belåtna med dagen som givit oss ännu ett bestående minne".
Återkommer på fredag då jag hoppas att förhandlingarna i FN har lett till att israelerna lämnat Gaza.
 

 

Ökenliv...

I mitt förra inlägg hade vi just installerat oss i närheten av El Sajala - det ensamma trädet. Omgivningen beskrev jag i brev på följande sätt ifrån poststället.
"På en sanddyn med FN-flaggan fladdrande över huvudet stod jag under dessa två timmar med kikaren för ögonen". Jag liknar landskapet vid ett svenskt fjällandskap, där snön är utbytt mot sand och så ser man här kamelkaravaner. Västerut syns någon som går och plöjer på sin "åker".

En "åker" kunde se ut som denna.

Förutom kamelkaravaner syntes också här getflockar vallas av sina ägare. Långt i öster syns Israel.

 

Efter mörkrets inbrott noterar jag att det syns en lägereld från den plats där " beduinen gick och plöjde".

Redan andra dagen fick vi besök av majorerna Fischer och Reuterswärd samt fältpastorn Sparrstedt. Reuterswärd meddelade att vi kanske snart får vara beredda på förflyttning, då förhandlingar pågår i FN om Israels tillbakadragande från Gaza, kanske redan denna vecka. Hur det blev med det får jag återkomma till...
Det intressanta med detta besök var kanske inte besöket i sig utan trions återfärd som gav eko i svensk press. De fastnade nämligen ute i ökensanden, liksom den bil som sändes ut från vårt läger för att bistå de nödställda. Vi hade hela tiden radiokontakt med varandra så vi fick så småningom veta att majorerna hade kommit tillrätta. Men vårt bekymmer var att de stackars majorerna kanske fick frysa...

Vi skall nu bege oss ut på patrulluppdrag utmed demarkationslinjen.
Jag läser i brev hem att vi hyrt ett antal kameler, så i fortsättningen skall vi patrullera på kamelrygg.
"Jag tror att det kommer att kännas i baken när man skumpat på en kamelrygg i tre timmar som patrullsträckan tar.

Jag har minne av att det inte blev så många kamelpatruller utan vi föredrog att gå till fots, även om det ibland kunde vara ganska jobbigt att ta sig upp för tio/femton höga sanddyner.

Utrustningen var nu förutom k-pist minpiken.  

  

I bakgrunden på bilden syns något som liknar en rishög. Det visade sig vara en "bostad med tillhörande ladugård". Bostaden till höger

Intrycken kunde vara många under en patrullväg.

Dags för en paus innan vi fortsätter för att så småningom möta en jugoslavisk patrull som kommer från motsatta hållet.

Efter att ha återställt vätskebalansen med vatten eller en Stella - det egyptiska ölet - inmundigat den medhavda torrskaffningen, fortsatte vi fram till mötet med jugoslaverna. Vi passerade en ganska stor oas " den var långsträckt och liknade en nästan uttorkad flodfåra. Där växte större buskar och bland dessa gick åtskilliga får och getter". 

                              Människorna vi mötte här var mycket vänligt inställda till oss..

   Vi fortsatte vår vandring. På vägen möter vi en ökenvandrare som har något att berätta för oss. Svårt att veta vad, då det rådde stor språkförbistring. 

. Men vi antog att han ville informera oss om ett minfält. 

Vi tycker oss skymta några personer där borta!

Mycket riktigt där kommer de!

Jugoslaverna sade att de hade passerat ett minfält och de undrade om vi var intresserade av att följa med dit. Nu var det tyska som var språket, så jag fick rådbråka min realtyska så pass att vi förstod varandra.
Framme vid minfältet, som var markerat med taggtråd, började en jugoslav att gå in i minfältet och med hjälp av minpiken letade han fram en mina. En del minor syntes för blotta ögat sedan vinden blottlagt dem.

Att jugoslaverna inte fått en lika grundlig utbildning i minröjning som vi hade märktes tydligt. Så fort han hade funnit minan drog han bara upp den utan att förvissa sig om att den inte var försåtsminerad. Han desarmerade minan, som var rysktillverkad, och jag höll mig framme och fick med mig den del av minan som utlöste sprängladdningen.

Den finns numera i min minnessamling från tiden i FNtjänst.

 

Efter avsked vände vi stegen "hemåt". För att slippa gå samma väg tillbaka valde vi att ta en annan, lite längre. Efter någon kilometer träffade vi på

 

"Den okände soldatens grav" 

 

                                                        En sandhög med några stora stenar och ett par kängor  på toppen vittnade om att en egyptisk soldat inte  kom hem efter freden...

                                       Hör man talas om öken förknippar man gärna den med sand och ödslighet. Under vår vandring upplevde vi, som framgått hittills, motsatsen. Helt oväntat kunde vi träffa på någon bakom nästa sanddyn, som exempelvis den här pojken som kom fram till oss för att hälsa på oss.                                                                            
                                                                              

                                        
   I närheten av en oas kom vi till ett beduinläger där vi inbjöds att sitta ner för att senare bjudas på te
                                         Det kvinnliga inslaget på bilden är som synes minimalt..

 "Vi bjöds att sätta oss på filtar. När man sitter måste man se till att gömma fötterna. Vi satt där i en ring, beduiner och svenska pojkar. Vi hade fått veta att man aldrig skall tacka nej när man bjuds av en beduin. Samtalet gick lite trögt medan teet tillagades på ett grått och lerigt vatten över en gräseld. Kärlen var så sotiga att man inte såg varav de var tillverkade. Men av artighetsskäl höll vi god min och nickade av belåtenhet när vi drack". 

Det var en sak vi inte hade informerats om eller lärt oss - nämligen den - att när man är nöjd och inte vill ha mera te skall man lämna en slatt kvar. Då vi inte visste detta gjorde vi som vi lärt oss hemifrån, att man alltid skall dricka upp. Detta fick till följd att vi drack och drack tills shejkens vatten tagit slut. Detta var ett stort misstag med tanke på svårigheten att få tag på vatten, som här är en lyxprodukt. (Vår grupp hade utökats med ytterligare någon person. Se nedan!)

Ännu ett bevis för hur viktigt det är att man lär sig något innan man tar kontakt med en ny kultur.

Shejken i lägret lovade " att ställa 125 man till vårt förfogande i händelse av att israelerna skulle anfalla oss". 

"Motorljud hördes strax intill och plötsligt kom vår jeep fram. Vi hade varit ute så länge att  de börjat bli oroliga för oss "där hemma" och sänt ut spaningsmanskap. De måste också slå sig ner och avnjuta teet".

" Vi bröt så småningom upp och kom "hem" lite trötta men mycket belåtna med vår vandring".

 

Jag återkommer på tisdag i nästa vecka. Till dess önskar jag er en trevlig helg i skuggan av palmerna i en oas i Sinaiöknen.

 

 

 

 

 

  

Lägerliv

Den svåra olyckan, som jag skrev om i mitt förra inlägg, satte naturligtvis sin prägel på bataljonen.

Informationen till oss ute i tälten var, vad jag minns, minimal. Det ryktades om att vi skulle avlösa jugoslaverna i den demilitariserade zonen. Detta skulle medföra att vi skulle få oss tilldelad en viss minröjning. Därför skulle vi noga förberedas för uppgiften. Enligt vår minexpert löjtnant Lantz lär jugoslaverna ha varit lite vårdslösa under sin röjning. Därom vittnade  en transport till vårt fältsjukhus med  "tre mer eller mindre söndersprängda  "juggar".
Så det var bara att under löjtnant Lantz ledning börja utbildningen. Det första blev att lära sig hantera en minpik.

                              Det var i första hand stridsvagnsminor vi skulle lära oss att leta efter.

När man sedan ev. kommit på en mina, gällde det att vara mycket försiktig, när man med händerna frigör minan. Man måste mycket  noggrant känna efter så att minan inte är försåtsminerad. Det kunde ha skett genom att en tråd var kopplad till en annan mina i närheten och som utlöstes då man tog upp den först funna. Det var möjligt att det var detta "juggarna" inte lärt sig?

Här är det löjtnant Lantz som demonstrerar hur man tar hand om en mina. Det framgår av bilden hur han med höger hand undersöker ev. försåtsminering.

Lars Åke Johansson, sittande på huk, ser ut att ha fått något att fundera över...

 

Bataljonen var, vad gäller vapenutrustningen, väl rustad. Förutom handeldvapen - k-pist- ingick kulsprutor i utrustningen. Dessutom hade vi pansarbrytande vapen - bazooka- som vi hittills inte hade haft bruk för, även om några av pojkarna ville att vi i Port Said skulle använda det mot de brittiska pansarvagnarna, när man letade efter den kidnappade löjtnanten och då engelsmännen ställde upp sina tanks vid infarterna till arabstaden.

Vi fick nu tillfälle att lära oss att hantera detta vapen. Vi hade fritt skjutfält ut över Medelhavet.

"Klart bakåt! Skott kommer!"

"Man kunde se hur granaterna hoppade långt ute på vattnet".

I bakgrunden syns vårt läger.

 

"Fredagen den 1 febr. på morgonen, när vi förberedde övningsskjutning med bazooka, kom order om omedelbart uppbrott. Enligt israeliska uppgifter hade på natten en egyptisk patrull gått över demarkationslinjen och lagt ut minor på israeliskt område. Av denna anledning skulle posteringarna där förstärkas med manskap ur 1 komp. och det blev 2 plut. som fick uppdraget". Vid samma tillfälle råkade en annan svensk patrull ut för att sammanträffa med en israelisk, som var inne på "svenskt område" och viss skottväxling uppstod.

I brev hem fortsatte jag skildringen av förflyttningen: "Vi packade och voro inom kort framme vid den längst framskjutna svenska FN-posteringen. Vi slog läger för att fortsätta nästa morgon". Jag beskriver vädret: "det regnade, åskade, haglade och blåste". Utanför det inhägnade området samlade sig snart en hel de av det folk som med sina getter driver omkring i de här trakterna"..

Även om de på bilden ovan ser ut att ha kläder för att slippa frysa allt för mycket, bevittnade jag motsatsen. Jag såg vi ett tillfälle en mamma som satt och ammade en baby ute i kylan,  "Småttingarna sprang där klädda i trasor, barbenta, snoriga och frusna. Som vanligt tiggde de, framförallt cigaretter". "När mörkret föll var de på en kort stund som bortblåsta".  Vart de tagit vägen var svårt att tänka sig. "Natthärbärget bestod antingen av det skydd som en buske kunde ge eller i bästa fall en hydda uppbyggd av den växtlighet som fanns och övertäckt med något skynke".

Själva klädde vi inför natten på oss så mycket vi kunde för att hålla kylan ute. En del lyckades, men från någon säng hördes: "Fy f-n så kallt!" Plutonchefen tyckte synd om de som måste gå vakt ute i kylan.

Vi var naturligtvis inte oberörda av det vi såg. I dag, med de moderna kommunikationsmedel som finns, ser vi ofta dylika scener från skilda håll i världen, men för oss var det nya upplevelser, En episod som gör ont än i dag när jag tänker på den var följande:" På morgonen kom folk fram till vårt läger och jag gick fram till ett gäng. Där fanns en pojke på ca. sju år. När vi stod där och pratade, en del kunde lite engelska, lade jag märke till hur den lille pojken frös. Han var endast klädd i kortbyxor och en trasig skjorta och utan något på fötterna. Över huvudet hade han en liten schal. Han frös så han skakade och plötsligt började han att storgråta. Jag tog fram ett kexpaket och  ett äpple och räckte honom. Han ryckte paket och äpple ur min hand och samtidigt sträcktes många andra händer fram för att ev. få något att äta".

Dessa barn visste vad hunger och kyla innebär...

 

Vi bröt upp från vårt läger och fortsatte ut i öknen. Trots att vi färdades med fyrhjulsdrivna lastbilar hände det att vi körde fast. Allt eftersom vi åkte längre och längre in i öknen tilltog vinden och en ordentlig sandstorm fick vi uppleva."Sanden tränger in överallt. I maten är det sand, inne i tältet är det fullt med sand, himlen är alldeles mörk av sandmoln. Vi får ropa till varandra inne i tältet för att överrösta det oväsen som uppstår när haglet och sanden slår mot tältduken, Kameran är bäst att packa ner i en plastpåse om man i fortsättningen vill ha nytta av den", rapporterar jag senare i brev. Efter ett par timmars färd kom vi fram till den plats som skulle bli vårt läger för en tid framöver. För hur länge kunde vi aldrig veta.

 

Platsen där vi nu slog upp vårt läger kom att gå under namnet  El Sajala, det ensamma trädet. Trädet lär finnas markerat på karta över Sinaiöknen. 

Det var ett ensamstående akaciaträd som utgjorde ett utmärkt riktmärke här ute i öknen, inte långt från vårt läger. 

                                  I väl nergrävda tält kom vi att ligga kvar här några dagar.

Härifrån hade vi att avpatrullera gränsen mot demarkationslinjen. Till dessa långvandringar genom ren öken återkommer jag i nästa inlägg.