Vlasti

Trots vägstandarden tar vi oss allt närmare målet för vår resa.

Under vår fortsatta färd, som går genom olika landskapstyper, träffar vi plötsligt på en stor hjord av bufflar. Då det tydligen är tamboskap bör det finnas någon form av jordbruk i området vi passerar.
                                                        
                                                                             

..

 

 

Detta visar sig något senare vara fallet, då vi får beskåda ett sätt att tröska.  

Säden läggs ut på marken och så låter man kor, åsnor eller bufflar gå runt och på så sätt "tröska" ut kornen ur axen. Därefter, när man "tröskat" tillräckligt, avlägsnar man halmen och kvar på marken skall då korn med agnar och annat "boss" finnas kvar. För att "skilja agnarna från vetet" kastar man upp allt i luften och låter vinden ombesörja rensningen. Som kanske framgår av bilden, ligger "tröskningsplatsen" ganska högt i förhållande till omgivningen, för att därmed kunna utnyttja vinden maximalt.

Efter uppehållet fortsätter färden och vi börjar skymta vårt mål i fjärran. 

Vår ankomst är förberedd av IM:s medarbetare som tidigare anlänt. Byn Vlasti bjuder på nya upplevelser och intryck.

Vi närmar oss bebyggelsen och gatan genom byn 

leder till huset som kommer att bli vår bostad under tiden i Vlasti. 

 Efter det att vi installerat oss och lärt känna byn, var som sagt vår uppgift att bygga en vävstuga med virke som anlänt till Ptolemais per järnväg.

Vår första uppgift blev därför att ombesörja transport av allt från järnvägsstationen. För ändamålet inhyrdes en lastbil, som måste göra flera resor för att få upp allt.

Naturligtvis var den grekiska tullen intresserad av importen, så därför kontrollerades lasten mycket noga av en mycket plikttrogen tulltjänsteman som hade utrustats med en våg för att kunna väga varenda byggdetalj. T.o.m de reklammössor som medskickats av byggmaterialleverantören vägdes. Det rörde sig om ett tiotal. Tullaren höll masken och sitt stoiska lugn, även då jag lade på en mössa åt gången på vågen. Det kanske var något annat som var drivkraften i denna regiorisitet från tullmannens sida som vi inte begrep... 

Första lasten anländer och väcker stort intresse från invånarnas sida. Den grekisk-ortodoxe prästen är också närvarande och ger allt kyrkans välsignelse.

Efter det att all material kommit på plats var det bara att starta bygget och första åtgärden var att gjuta alla plintar  och grundmurar som skulle bära upp hela byggnaden.

 Nästa gång börjar byggnaden ta form.

Resa till Vlasti

Innan jag berättar om upplevelserna efter sexdagarskriget i Jerusalem, vill jag förklara vad som var bakgrunden till att vi utgick från Beograd i forna Jugoslavien på vår väg till Israel.
Utgångspunkt var ett bygge av en vävstuga i en liten bergsby i norra Grekland vid namn Vlasti i Kozani län 1965. Än en gång hade Paul Gustafsson, byggmästare från Tibro, åtagit sig att ombesörja detta bygge, med hjälp av ett "bygglag" från Tibro, där jag kom att  ingå under tiden 24 juni - 15 augusti.
IM hade nåtts av information om att i byn utövades ett gediget och mer eller mindre konstnärligt hantverk i form av vävning av allehanda mattor, bonader, dukar m.m med hjälp av gamla omoderna och mer eller mindre hemmagjorda vävstolar.
Då kvinnorna satt hemma i sina ofta trånga bostäder med sina uråldriga vävstolar, ville IM hjälpa dem, genom att ge dem mera lättarbetade lokaler och ev. bättre vävstolar.
Ritningar och byggmaterial kom till. Det senare fraktades per tåg till Ptolemais, varifrån det forslades på lastbil vidare upp till Vlasti.
Själva tog vi oss ner till Grekland med  privata bilar. För min del kom jag att åka tillsammans med min dåvarande fru och en kollega med fru i min Volvo Amazon.
Vi kom att åka via Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien.
Jag använder mig medvetet av namnen på de länder vi passerade, som då var de aktuella.

Det är vid gränsen till Grekland min reseskildring börjar.

Vi passerar floden Vardar och är strax inne på grekiskt område. Fordonsparken har under hela resan genom öststaterna varit lite avvikande mot den vi vant oss vid från Sverige.

Fordonen är av naturliga skäl anpassade till vägstandarden.

Kanske en söndagsutflykt eller på väg till marknaden.

De bilder jag nu kommer att visa, kanske för den yngre generationen ter sig banala och intetsägande, men då vill jag påminna om att det är inte är länge sedan våra förfäder levde under liknande förhållanden. Under de år som förflutit sedan jag företog resan, har naturligtvis förhållandena radikalt förändrats även på de platser jag skildrar,

 

Kanske en grönsaksmarknad inte ser så mycket annorlunda ut i dag än vad den gjorde vid vårt besök i en liten by utmed vägen upp till vårt mål - Vlasti.

 

Mängden av grönsaker kanske utgör en skillnad. Vattenmelonerna kom inte i lådor utan på ett lastbilsflak, som tömde sin last direkt på torget. 

Kanske man kom från den omgivande landsbygden för att göra de nödvändiga inköpen på marknaden. Parkeringsplats för fortskaffningsmedlet var inga problem...

På landsbygden var det inga bekymmer när det gällde att tillfredsställa behovet av kött och övriga charkuterivaror. Men tätortsbon var naturligtvis hänvisad till ortens "charkuteributik" som kunde se ut som bilden visar...   

 Skyltningen var enkel och framförallt påfallande realistisk. Det gick inte att ta miste på vad butiken hade att erbjuda... Här hänger en bakpart av ett nötdjur. Så det var bara att gå in och be att få en del av denna skyltdetalj.

Eller kunde det se ut så här, där man hängt ut alla styckningsdetaljerna väl synliga. Väl att notera att tiden för vår resa var under juli månad...
Efter ett givande besök i den lilla byn, går färden vidare. Vi har lämnat de större allfarvägarna och kommer nu in på vägar som ställer krav på både fordon och förare.

Men det går att komma fram även om det kan se besvärligt ut ibland.

 Kanske vägarna är mera anpassade för andra fordon än en Volvo Amazon!  

Man får inte bli överraskad om man möter för oss lite ovanliga vägtrafikanter...  

 

Genom byarna vi passerar får vi erfara olika former av näringsverksamhet. Här är det tobaksodling som dominerar.

Bilden visar hur man har hängt ut tobaksbladen till torkning, 

 

 efter det att varje blad manuellt har trätts på en tråd.   

 

 

Hemresa. IM

Efter hemkomsten.

Mitt sista inlägg från min tid i den första svenska FN-bataljonen 1956 - Suezbataljonen -  hade rubriken Hemresa. Resan hem till Sverige ombesörjdes av från SAS chartrade civila plan.

Efter landningen på Bromma gick färden till Strängnäs för avrustning. Med en enkel militärbiljett gick så den fortsatta färden till Tvååker.

Hur jag tog mig de fem kilometrarna från stationen i Tvååker till hemmet har jag inget minne av, men jag antar att jag avfärdade sträckan till fots.
Den förlorade sonen hade därmed återbördats och ängsliga föräldrar kunde andas ut...
Jag fortsatte därefter min utbildning och tjänstgjorde från och med höstterminen 1961 som adjunkt på högstadiet vid dåvarande Centralskolan, sedermera Nyboskolan i Tibro, fram till min pensionering

De medaljer och förtjänsttecken vi erhållit efter hemkomsten finns nu samlade på en sköld ovanför mitt skrivbord.
Till vänster upptill: Förtjänstmedalj efter tjänstgöring i den historiskt första svenska FN:bataljonen 1956 - 57 under benämningen UNEF - United Nations Emergency Force. Utmärkelsen tilldelades oss via post en tid efter hemkomsten.
Under till vänster: Medalj "För internationella insatser". Tilldelades antagligen i samband med den förra.
Till höger upptill: Nobels fredspris 1988 till alla som dittills deltagit i någon mission under FN:s blå flagg.
Nederst i mitten och till höger därom: En medalj som tilldelades oss alla - danskar, norrmän och svenskar som deltagit i någon FN-mission. Utdelades vid vårt 50-årsjubileum i Stockholm, till vilket Arméstaben inbjudit oss


På baksidan av varje medalj står skrivet i tur och ordning enligt ovan:
IN THE SERVICE OF PEACE.
UNEF-UNITED NATIONS EMERGENCY FORCE
NOBELS FREDSPRIS 1988
SUEZ-SINAI-GAZA  1956 - 1957



                                                      "EN ERFARENHET
                                                    EN DEL AV MITT LIV". 

Så pregnant uttrycker Nils Sköld  sig vad gäller erfarenhet av att ha tjänstgjort i FN:s blå hjälm i Mellanöstern.
Erfarenheten kom naturligtvis att prägla mitt intresse för internationella frågor i allmänhet och förhållandena i Mellanöstern i synnerhet.
Detta ledde till att jag vid ytterligare två tillfällen fick möjligheter att återbesöka området för min första mission.
Vid dessa tillfällen dock inte under FN - flagg, utan som medhjälpare åt hjälporganisationen IM (Individuell Människohjälp) med huvudsäte i Lund.
Att det blev så har sin speciella förklaring.
Efter den katastrofala jordbävningen i Skopje i forna Jugoslavien, krävdes enorma hjälpinsatser, där bl.a IM kom att involveras genom att åtaga sig att bygga ett helt nytt ålderdomshem. På olika vägar blev det så att en byggmästare - Paul Gustafsson -  från Tibro fick i uppdrag att ombesörja bygget. På så vis blev IM känt i Tibro och många kom att engageras i bygget och gjorde en frivillig insats.
Därmed hade en kader av IM-medarbetare vuxit fram i kommunen, vari även jag kom att ingå.

Efter sexdagarskriget 1967, då Israel erövrade Västbanken och därmed den del av Jerusalem som var den äldsta, fick jag möjligheten att som IM-medarbetare besöka först Jerusalem och ett år senare Amman i Jordanien.
IM hade strax före krigets utbrott, startat ett hem för utvecklingshämmade barn "i ett land, där ännu ingen tagit itu med problemet" nämligen Jordanien. Citatet är hämtat ur Gunhild Sehlins bok Uppdrag i Jerusalem.
Personalen där uppmanades att åka hem till Sverige då kriget startade den 5:e juni. Men då man redan hade tagit hand om några barn, kunde man inte lämna dessa åt sitt öde, utan personalen stannade kvar.
Gunhild Sehlin:
"Att stänga hemmet - ja det innebar, att IM:s arbete, som nu äntligen kommit igång, skulle avbrytas på obestämd tid. Vem visste om och när det kunde tas upp igen? Vi beslöt att stanna,"
"Några dagar senare kom kriget. Vårt hem råkade omedelbart i stridslinjen, men vi hade änglavakt. När det korta, intensiva kriget var över, fanns vårt hem kvar, redo att bli en barmhärtighetens reparationsverkstad i en sönderslagen och förvirrad värld."
Det var till denna "sönderslagna och förvirrade värld" jag kom att återvända den 15 juli och som jag tänker berätta om i kommande inlägg.
Då vi kom att utgå från Beograd till Tel Aviv i Israel, vill jag först ge bakgrunden till varför det blev så.
Därvid vill jag passa på att berätta om ett tidigare uppdrag jag varit med om i Grekland 1965, då "tibrogänget" byggde en vävstuga i en liten bergsby vid namn Vlasti.

"En erfarenhet en del"...

Senast berättade jag om att vi förflyttades från bevakningen vid gränsen till Israel och in till staden Gaza för vakthållning vid general Burns högkvarter.

Vid ett tidigare tillfälle, när vi låg nere vid Suezkanalen, berättade jag om att vi erbjöds en resa till Kairo, men som jag inte ansåg ingick i vårt uppdrag, varför jag förbigick den.

Men följande vill jag gärna återge, då denna resa jag nu skall berätta, har en mycket speciell anknytning till svensk historia och litteratur.

Det var en resa till Jerusalem, som en grupp på 19 personer ur den svenska bataljonen fick förmånen att göra. Av någon anledning fick jag möjligheten att följa med. Resan skedde under påsken den 19 - 22 april.
Resan företogs med FN- flyg till Beirut och sedan över till Amman, då vi endast kunde besöka den jordanska delen av Jerusalem
Förutom sedvanliga ceremonier under påskhelgen, med vandring utmed Via Dolorosa,

 

 

blev en del av den svenska truppen inbjuden till två äldre svenskättade damer som just skulle emigrera till US;

 

Det visade sig att de var ättlingar till de som i slutet av1800 - talet utvandrade från Nås socken i Dalarna och som Selma Lagerlöf skildrat i romanen Jerusalem.
En son till en av damerna, som var bosatt i USA var nu där för att hjälpa till med flyttningen. De hade tröttnat på alla oroligheter i området och ville nu komma därifrån till något lugnare ställe.

I min bokhylla står i dag en fickurshållare liknande en moraklocka som gjort samma resa som de båda damerna. Inför flyttet fick allt överflödigt lämnas kvar, då utrymmet i ett flygplan alltid är begränsat. Bl.a kom denna miniatyrklocka att skänkas till en svensk dam som var närvarande vid deras flyttning och som jag blev bekant med, när jag 1967 återvände till Jerusalem. Hon visade mig den och frågade om jag var intresserad. Naturligtvis... Nu står den  där, vackert målad i typiska dalafärger och Vesterås skrivet på framsidan.
Slutet på våra kontrakt för uppdraget i FN:s tjänst började närma sig. Meningen från början var att det endast skulle bli en engångsinsats och att vi skulle bli de första och sista, men efter förhandlingar på olika nivåer, kom man fram till att fortsatt insats i området var nödvändig och Sverige lovade fortsatt stöd. Nyrekrytering av en ersättning gjordes till en bataljon som kom att avlösa oss. En del av "våra pojkar" kom att förlänga sina kontrakt för ännu en period.
Hur vi skulle transporteras hem, hade en längre tid diskuterats. Tankar, på att först transporteras till Neapel med båt och därifrån med tåg till Sverige, fanns ganska tidigt. Slutligen kom det att bli chartrat flyg, som flög ner den avlösande styrkan och tog oss med "som returlast".

Vid hemkomsten fick någon pluton hedersuppdraget att gå högvakt, vilket jag inte märkte av. Själv erhöll jag en tågbiljett hem till Tvååker. (Se kommande inlägg) Någon större uppmärksamhet väckte inte vår hemkomst, vad jag kan erinra mig.
Jag återupptog mina studier och blev behörig lärare på enhetsskolans/grundskolans högstadium.
Jag var med om att genomföra den s.k enhetsskolan och undervisade i SO-ämnen vid, som den senare kom att kallas, grundskolan i Tibro.
Att sammanfatta en epok i sitt liv, som den vi fick uppleva, lär sig inte enkelt göras. Kanske enklast med orden:
                                                       "EN ERFARENHET
.                                                    EN DEL AV MITT LIV".

Så uttrycker sig Nils Sköld i sin bok, I fredens tjänst. Sveriges medverkan i Förenta Nationernas fredsbevarande styrka i Mellanöstern 1956 - 67.
Därutöver vill jag gärna sätta vissa tankar på pränt med utgångspunkt från det vi upplevde.
Att tillräckligt understryka krigets vansinne går bara inte. Att försöka gradera vilka syner som var de värsta är en omöjlighet, men om det är något som framträder speciellt så var att se allvarligt skadade barn i krigets spår.
Att hålla anhöriga underrättade var för mig en viktig uppgift, även om dåtidens kommunikationer inte går att jämföra med dagens. Jag tror att oron bland de nära och kära oftast var större än bland oss som var i händelsernas centrum.
 Kontakten med de anhöriga var också viktig för att få en motvikt till massmedias rapporter, som oftast var överdrivna.
Skottlossning och minexplosioner var för oss, om inte vardagserfarenheter, inget som direkt oroade oss. I svensk press kunde det då framhållas som något helt annat. "Svensk patrull i strid med"...

Det som jag antar kom att sätta sina spår hos de flesta av oss , var det hat som kom i dagen vid våra kontakter med det palestinska folket i Gazaremsan. Jag kommer så väl ihåg hur jag tänkte då: "Jag kan inte förstå hur det skall kunna gå att få dessa folk att leva i fredlig samvaro"!
"Det är aldrig ens fel att två trätar!"

Med mina inlägg har jag velat påminna om en händelse som förefaller ha fallit i djup glömska, trots det unika i vår insats.
Jag vill också betona att vi som de första, tillbringade vår mesta tid i Suezområdet och därför vill benämnas Suezbataljonen, för att inte förväxlas med de efterföljande Gazabataljonerna.
I en bok, som vi fick vid 50-årsjubileet i Enköping  2006, skriver dåvarande överbefälhavaren Håkan Syrén i en hälsning som bibringades boken "Utlandsstyrkan i fredens tjänst" som han personligen överlämnade till var och en av oss som var närvarande:
"Du ingick i den första svenska FN-bataljonen, som löste viktiga uppgifter i Suez och Gaza 1956-57. Denna truppinsats inleddes den 18 november 1956. Ett halvsekel senare ser vi tillbaka på en obruten följd av svenskt deltagande i fredsbevarande operationer".
Förutom boken har vi erhållit Nobels fredspris 1988.

För den som är intresserad av att få veta bakgrunden till Suezkrisen, rekommenderar jag  sökningar på nätet på Suezkanalen och därefter fram till Suezkanalen konflikt.

Återkommer senare fram mot hösten med skildringar från en resa till Jerusalem och Jordanien efter sexdagarskriget 1967 på uppdrag av IM i Lund.

Äntligen Gaza...

I mitt förra inlägg berättade jag om vakthållningen vid gränsen till Israel och den kontakt vi fick med de israeliska soldaterna.
Men innan jag berättar vidare, vill jag återkomma vad gäller bilder från ett besök i ett flyktingläger och avsaknaden av bilder därifrån.
Det förhöll sig så, att när vi blivit bekanta med israelerna och fotografering kom på tal, erbjöd de sig att ta med en film för framkallning till en fotograf i Israel. Jag gick med på det i förhoppningen att vi skulle få bli kvar vid gränsen en längre tid.
Men så blev det inte. I brev hem skrev jag: " Vi har flyttningsdag i dag igen, Vi fick inte länge ligga kvar här vid gränsen. Nu skall vi upp till staden Gaza för att vakta general Burns och hans högkvarter. Brasilianarna, som tidigare haft hand om vakthållningen, har på något sätt misskött sig, så Burns ville ha dit oss svenskar i stället".
Så när de israeliska soldaterna kom tillbaka till, som de trodde, den svenska posteringen var det brasilianare där. Så min filmrulle finns fortfarande kvar i Israel... Det var patrullen på bilden ovan som tog hand om min filmrulle.
Brasilianarna övertog vår postering och vi skulle ansluta till den övriga svenska bataljonen, som tidigare hade anlänt till Gaza och slagit upp sitt läger strax utanför staden nere vid havet i en mimosaskog.

De ljusare prickarna i bildens mitt är tälten i lägret.
Då all vår materiel inte rymdes på en transport, var vi två man som stannade kvar  vid posteringen för att vakta det överblivna.
"Brassarna har övertagit vår postering och just nu sitter jag inne på den israeliska sidan av gränsen. På den andra är brassarna i färd med att resa sitt tält. Det var det slöaste jag någonsin sett i tältslagning" står det i brevet.
Efter någon timma hämtades vi och kunde ansluta oss till övriga gruppen som redan hade slagit upp vårt tält i skuggan av ett stort mimosaträd.

 Någon dag senare skrev jag. "Just nu befinner jag mig vid Burns högkvarter. Vi ligger här två dagar i stöten och är fria två. Här springer en massa storgubbar från alla möjliga nationer med självaste Burns i täten".
"Vädret börjar bli riktigt varmt. Mitt på dagen tror jag att det är närmare 40 än 30 grader. Svetten dryper av en..."

Så såg det ut framför högkvarteret  under "vår tid".
1967 efter det s.k sexdagarskriget, återvände jag till Gaza i samband med ett uppdrag för IM och återsåg då högkvarteret.

Det liknade då mest en bilkyrkogård...
Då vi var lediga mellan vaktpassen hade vi god tid att stifta närmare bekantskap med staden och dess befolkning.
Livet började alltmer att återgå till förhållandet före kriget. Affärerna började att öppna, fast en del höll till ute i det fria som exempelvis denna klädesaffär utmed en gata.

Tydligen tyckte någon i vårt tältlag att lite glatt fågelkvitter skulle förgylla tillvaron, då vi på en promenad träffade på en fågelförsäljare.

Efter ett visst prutande blev fågeln vår. Stolta återvände vi till lägret. Nyfikenheten var naturligtvis stor och många ville skåda vårt köp. Någon fågelkännare kunde ganska snart konstatera att vårt "fynd" var en helt vanlig steglits. Då någon klåfingrad person fifflade med burdörren gick denna upp och "så var den sagan slut", och steglitsan återvann sin frihet...
Även i Gaza träffade jag en lärare som visade mig runt. Bl.a visade han mig den skola där han normalt undervisade.

Här står läraren tillvänster och skolans rektor till höger på taket till skolan, som en gång var härbärge för Napoleon på hans härjningståg mot Egypten.
Nästa gång är vi framme vid hemresan efter besök i Jerusalem.

Vid gränsen...

                                                                        

I mitt förra inlägg berättade jag om ett besök i flyktingläger. Några bilder inifrån lägret har jag inte kunnat presentera av orsak jag återkommer till senare.
Under tiden i Rafa drabbades den svenska bataljonen av ännu en olycka. En bilmekaniker skadades allvarligt, då han under elektriskt installationsarbete fick värmeslag och föll ner från ett tak. Detta hände vid det läger där bataljonsstaben var förlagd. Lägret var ett gammalt brittiskt läger som var svårt förstört och krävde omfattande reparationer.
Den skadade soldaten flögs senare hem.

Rapporterar hem: "I kväll är det lördag. Vi har idag flyttat och ligger nu vid gränsen till Israel öster om Rafa".  Vår uppgift var att förhindra sammanstötningar och att civila passerade över gränsen.

"Gränsen utgörs av en djup plogfåra. De israeliska ställningarna syns inte för blotta ögat, men i vår tubkikare kan vi se dem. Vi ligger i posteringar med 500 meter mellan varje och vi är fem man vid varje postering. Det blir att gå vakt under fjorton dagar framåt. Vi går två timmar och är lediga sex, så det blir lindrig vakthållning".
Vidare skrev jag: "Här vi nu ligger är det visserligen bara sand, men den är uppodlad. Vi har vårt tält i hörnet av ett kornfält där kornstråna står så glest att man kan gå där utan att trampa på något strå".
                                                             

Kornåkern till vänster om kaktushäcken.

Detta kan tyckas vara en banal iakttagelse, men antyder den kontrast vi nu kunde iakttaga på de skilda sidorna om gränsfåran.
Väster om såg vi bilder som denna:
                                                                           

Bilden talar för sig själv.

Öster ut kunde vi  genom kikaren se vattenspridare spela över grönskande fält, stora flockar av kor och en bebyggelse som inte  liknade den vi upplevt hittills.

Då vi låg intill gränsen till Israel var vår postering ett intressant besöksobjekt för våra högre befäl

Här har vi besök av självaste bataljonschefen med adjutant. Naturligtvis var det intressant att i vår kikare studera vad som sig tilldrog på den andra sidan...

Även fältpastorn kom på besök för att tillgodose vårt själsliga behov...
Även från den andra sidan gränsen kom vi att få en hel del besök. De första patrullerna som passerade oss bestod enbart av manliga soldater.

Efter någon tid kom vi att bli allt mer bekanta och det kunde hända att de satte sig ner för en pratstund.

Hittills har det bara varit manliga soldater. Eftersom vi visste att Israel hade kvinnlig värnplikt hoppades vi få möta någon representant även för dessa.

I brev hem den 27 mars skildrar jag livet vid gränsen. "...annars händer här just inget. Dagligen passerar israeliska patruller. Det är bara unga pojkar. Trevliga och sympatiska att prata med. Ibland står de här i timmar och pratar. Några kvinnliga soldater har vi som sagt inte träffat, men i morgon kanske de kommer, då den bataljonen som hittills legat utmed gränsen en tid skall avlösas, enligt vad pojkarna sade".

Några berättade att de själva kommit till Israel som flyktingar från Europa eller  deras föräldrar. Någon berättade att de kände någon som kommit från Sverige.

Vid något tillfälle bjöd vi på "fika" som bestod av te med kex. Då israelerna fick se att kexen var från Egypten avböjde de vänligt men bestämt...

 

Nu kom även motoriserade patruller och då var det en blandning mellan män och kvinnor.

 Ledare och kapten för denna patrull var andre man från vänster med armen över axlarna på den kvinnliga soldaten. Han blev intresserad av vår infanteribeteckning på uniformen - två korslagda gevär - och frågade om han fick en. Naturligtvis fick han den och frågade vad jag önskade av honom. Jag pekade på hans mössmärke och genast tog han av det och gav det till mig. Det visade sig vara den israeliska armens fallskärmsjägares symbolmärke. Bakgrunden på märket utgjordes av rött tyg. Senare fick jag veta att detta var en utmärkelse, efter det han hade deltagit i kriget och varit med om en luftlandsättning bakom de egyptiska linjerna, så långt in på egyptiskt område som vid Mitlapasset..

Märket sitter numera på min märkessköld på väggen framför mig.
Nästa gång hoppas jag kunna rapportera från staden Gaza.









     

Historia,flyktingläger...

I förra inlägget utlovade jag att ta er med till platser som kan anknytas till historiska händelser. Första stoppet blir vid Simsons grav.

Simson, en gammaltestamentlig gestalt som var känd för en ovanlig kroppsstyrka. Han kämpade framgångsrikt mot filistéerna tills han mötte sitt öde i form av en kvinna - Delila - som lockade av honom hans hemlighet - att hans styrka satt i håret - och förrådde honom. Efter detta övermannades han av sina motståndare och fördes till Gaza.

En annan berättelse kan man än idag höra travesteras - nämligen kampen mellan David och Goljat.

Kampen mellan de båda lär ha stått på slätten nedanför monumentet. En kamp där den jättelike filisteiske krigaren Goljat mötte den späde ynglingen David, som dödade jätten med en sten från sin slunga.

Vi rörde oss verkligen på historisk mark. Detta blev jag ännu mera varse, då jag vid ett par senare tillfällen fick möjlighet att besöka denna del av Mellanöstern.

 

I lägret utanför Rafa var det som vanligt vakthållning  och väntan på att vi skulle röra oss vidare upp till staden Gaza.

Vår sjukvård kom att utnyttjas inte bara av våra egna utan även av olycksdrabbade barn.

Denne pojke hade blivit biten av en kamel och armen var illa tilltygad. En annan bild av en allvarligt skadad pojke, som hade råkat gå på en trampmina, har etsat sig fast på min näthinna. Han satt utanför vårt läger och man kunde se benpiporna sticka ut från det avsprängda benet strax under knät.

Dessa snedskurna delar av ett rundjärn ingick i de trampminor som fanns lite överallt. När någon råkade trampa på minan och den utlöste, exploderade den ungefär i höfthöjd och dessa bitar slungades ut åt alla håll och orsakade svåra skador.

Jag har tidigare berättat att jag hade en vän i en lärare, som gärna visade mig runt i staden. Naturligtvis kunde han inte underlåta att visa mig det stora flyktinglägret som fanns.

Nu är det inte fråga om flyktingar från det senaste kriget, det som vi nu förhoppningsvis skall få se slutet på.

!948 bildades staten Israel och i samband härmed utbröt krig mellan palestinier och den judiska befolkning som hade etablerat sig inom området efter pogromerna i Europa och framförallt Hitlers försök till "judeutrotning". Om den palestinska befolkningen fördrevs eller uppmanades att lämna det område som skulle bli staten Israel och sedan efter vunnet krig återkomma och ta tillbaka förlorat område, fick vi olika uppgifter om. Hur det var med den saken har jag ingen uppfattning om, utan bara återger det vi hörde.

Det är  dessa människor som nu återfinns i det läger vi nu ska besöka. Hur mycket folk som fanns i just detta läger vet jag inte, men i Gazaremsan lär det ha varit 250000 - 300000 människor.

Jag tilläts att vara med under en lektion, vilken  jag, många gånger som lärare under mina lektioner i Tibro, hade anledning att återkomma till.

 I Tibro genomförde man den nioåriga enhetsskolan i början av sextiotalet. För de elever som då, kort innan de skulle sluta årskurs 7, fick veta att de skulle gå ytterligare två år och som var skoltrötta redan då, var nioårig skolplikt inte populärt.

 Jag undervisade i SO - ämnen och fick ofta höra hur onödigt det var att gå nio år. Detta fick mig att ofta referera till mina upplevelser i flyktinglägret och påpeka vilka förmåner de hade som fick gå i en skola som den svenska. Jag berättade då om hur det såg ut i ett klassrum där.

I en klass kunde det vara mellan trettiofem och fyrtio elever. De satt nästan på varandra, då alla inte hade tillgång till egen stol. Varje elev hade inte sin egen bok. Två eller flera fick ha en bok gemensamt. Det som kännetecknade eleverna var deras kunskapstörst. "Dessa elever ville inget annat än att tillägna sig kunskaper, medan ni helst skulle vilja slippa!" var ofta mitt uttalade omdöme om deras reaktioner.

En annan företeelse som tilldrog sig min uppmärksamhet, var den karta som var uppspänd på en vägg ute i anslutning till skolgården. Det var en karta över Palestina. Något Israel fanns inte. Det sades att eleverna ställdes upp på skolgården framför kartan och uppmanades att en gång återta sitt land. Detta är vad jag hörde. Jag blev aldrig själv vittne till det. Det är upp till var och en att själv dra egna slutsatser.

Om detta och mycket annat skildrades i brev hem.

Blev det lite för stökigt inne i tältet kanske det gick att finna ro ute på en stapel av ammunitionslådor.

Nästa gång blir det åter det nu så vanliga - att flytta. gräva ner tält, vakthållning. men även nya och intressanta intryck och erfarenheter.