Lägerliv

Den svåra olyckan, som jag skrev om i mitt förra inlägg, satte naturligtvis sin prägel på bataljonen.

Informationen till oss ute i tälten var, vad jag minns, minimal. Det ryktades om att vi skulle avlösa jugoslaverna i den demilitariserade zonen. Detta skulle medföra att vi skulle få oss tilldelad en viss minröjning. Därför skulle vi noga förberedas för uppgiften. Enligt vår minexpert löjtnant Lantz lär jugoslaverna ha varit lite vårdslösa under sin röjning. Därom vittnade  en transport till vårt fältsjukhus med  "tre mer eller mindre söndersprängda  "juggar".
Så det var bara att under löjtnant Lantz ledning börja utbildningen. Det första blev att lära sig hantera en minpik.

                              Det var i första hand stridsvagnsminor vi skulle lära oss att leta efter.

När man sedan ev. kommit på en mina, gällde det att vara mycket försiktig, när man med händerna frigör minan. Man måste mycket  noggrant känna efter så att minan inte är försåtsminerad. Det kunde ha skett genom att en tråd var kopplad till en annan mina i närheten och som utlöstes då man tog upp den först funna. Det var möjligt att det var detta "juggarna" inte lärt sig?

Här är det löjtnant Lantz som demonstrerar hur man tar hand om en mina. Det framgår av bilden hur han med höger hand undersöker ev. försåtsminering.

Lars Åke Johansson, sittande på huk, ser ut att ha fått något att fundera över...

 

Bataljonen var, vad gäller vapenutrustningen, väl rustad. Förutom handeldvapen - k-pist- ingick kulsprutor i utrustningen. Dessutom hade vi pansarbrytande vapen - bazooka- som vi hittills inte hade haft bruk för, även om några av pojkarna ville att vi i Port Said skulle använda det mot de brittiska pansarvagnarna, när man letade efter den kidnappade löjtnanten och då engelsmännen ställde upp sina tanks vid infarterna till arabstaden.

Vi fick nu tillfälle att lära oss att hantera detta vapen. Vi hade fritt skjutfält ut över Medelhavet.

"Klart bakåt! Skott kommer!"

"Man kunde se hur granaterna hoppade långt ute på vattnet".

I bakgrunden syns vårt läger.

 

"Fredagen den 1 febr. på morgonen, när vi förberedde övningsskjutning med bazooka, kom order om omedelbart uppbrott. Enligt israeliska uppgifter hade på natten en egyptisk patrull gått över demarkationslinjen och lagt ut minor på israeliskt område. Av denna anledning skulle posteringarna där förstärkas med manskap ur 1 komp. och det blev 2 plut. som fick uppdraget". Vid samma tillfälle råkade en annan svensk patrull ut för att sammanträffa med en israelisk, som var inne på "svenskt område" och viss skottväxling uppstod.

I brev hem fortsatte jag skildringen av förflyttningen: "Vi packade och voro inom kort framme vid den längst framskjutna svenska FN-posteringen. Vi slog läger för att fortsätta nästa morgon". Jag beskriver vädret: "det regnade, åskade, haglade och blåste". Utanför det inhägnade området samlade sig snart en hel de av det folk som med sina getter driver omkring i de här trakterna"..

Även om de på bilden ovan ser ut att ha kläder för att slippa frysa allt för mycket, bevittnade jag motsatsen. Jag såg vi ett tillfälle en mamma som satt och ammade en baby ute i kylan,  "Småttingarna sprang där klädda i trasor, barbenta, snoriga och frusna. Som vanligt tiggde de, framförallt cigaretter". "När mörkret föll var de på en kort stund som bortblåsta".  Vart de tagit vägen var svårt att tänka sig. "Natthärbärget bestod antingen av det skydd som en buske kunde ge eller i bästa fall en hydda uppbyggd av den växtlighet som fanns och övertäckt med något skynke".

Själva klädde vi inför natten på oss så mycket vi kunde för att hålla kylan ute. En del lyckades, men från någon säng hördes: "Fy f-n så kallt!" Plutonchefen tyckte synd om de som måste gå vakt ute i kylan.

Vi var naturligtvis inte oberörda av det vi såg. I dag, med de moderna kommunikationsmedel som finns, ser vi ofta dylika scener från skilda håll i världen, men för oss var det nya upplevelser, En episod som gör ont än i dag när jag tänker på den var följande:" På morgonen kom folk fram till vårt läger och jag gick fram till ett gäng. Där fanns en pojke på ca. sju år. När vi stod där och pratade, en del kunde lite engelska, lade jag märke till hur den lille pojken frös. Han var endast klädd i kortbyxor och en trasig skjorta och utan något på fötterna. Över huvudet hade han en liten schal. Han frös så han skakade och plötsligt började han att storgråta. Jag tog fram ett kexpaket och  ett äpple och räckte honom. Han ryckte paket och äpple ur min hand och samtidigt sträcktes många andra händer fram för att ev. få något att äta".

Dessa barn visste vad hunger och kyla innebär...

 

Vi bröt upp från vårt läger och fortsatte ut i öknen. Trots att vi färdades med fyrhjulsdrivna lastbilar hände det att vi körde fast. Allt eftersom vi åkte längre och längre in i öknen tilltog vinden och en ordentlig sandstorm fick vi uppleva."Sanden tränger in överallt. I maten är det sand, inne i tältet är det fullt med sand, himlen är alldeles mörk av sandmoln. Vi får ropa till varandra inne i tältet för att överrösta det oväsen som uppstår när haglet och sanden slår mot tältduken, Kameran är bäst att packa ner i en plastpåse om man i fortsättningen vill ha nytta av den", rapporterar jag senare i brev. Efter ett par timmars färd kom vi fram till den plats som skulle bli vårt läger för en tid framöver. För hur länge kunde vi aldrig veta.

 

Platsen där vi nu slog upp vårt läger kom att gå under namnet  El Sajala, det ensamma trädet. Trädet lär finnas markerat på karta över Sinaiöknen. 

Det var ett ensamstående akaciaträd som utgjorde ett utmärkt riktmärke här ute i öknen, inte långt från vårt läger. 

                                  I väl nergrävda tält kom vi att ligga kvar här några dagar.

Härifrån hade vi att avpatrullera gränsen mot demarkationslinjen. Till dessa långvandringar genom ren öken återkommer jag i nästa inlägg.

 

El Arish

Som framgick av mitt förra inlägg förflyttades vi, 1 komp, upp mot Gaza i takt med att israelerna drog sig tillbaka. Den  första anhalten blev en plats, någon mil innan vi kom fram till El Arish,  där vår uppgift var att bevaka den norra delen av Sinai mellan Medelhavet och Rafah och den väg som från nordost ledde in i den demilitariserade zonen kring en plats som heter el Auja.
På bilden ser vi försök att hindra folk att ta sig in i området.

 Det visade sig inte vara lätt att hindra människorna att ta sig förbi. Här är det Lars Åke Johansson som försöker stoppa vidare färd. Vi sköt i luften för att visa att vi menade allvar. Då drog de sig tillbaka, men bara för att ta sig vidare vid sidan om oss, bara de kom utom synhåll från vår postering.

Hittills har jag berättat om hur människoliv gått till spillo i konflikten, liksom stora materiella värden. Nu kom vi  att få erfara att även djuren blev offer.

Vid vår postering fanns en skjuten kamel, som en längre tid hade legat där. Vi bestämde oss för att gräva ner den, men först måste platsen minsäkras. 

Efter ett idogt grävande och högljutt kommenterade av en ganska stor publik vid sidan om, var graven så stor att det var dags att välta över kadavret så att det föll ner i gropen. Att kamelen legat där en längre tid framgick tydligt. Den var ganska uppsvälld.
                                                                   

Så när vi fick kroppen att dimpa ner i gropen, bar det sig inte bättre än att kroppen sprack och en fruktansvärd stank spred sig runt i omgivningen.

Den publik vi hade haft var väldigt snabbt helt borta. Själva var vi ju nödgade att fullfölja vårt uppdrag.

Vår framryckning fortsatte fram till El Arish, där vi slog läger i "en palmskog vid Medelhavets strand". 

Vi blir med tiden ganska duktiga på att sätta upp tält.
"Vad vi skall här att göra vet vi som vanligt inte" skriver jag hem, "men en uppgift är vi i färd med att uppfylla, nämligen fångutväxling". Så den 23 jan. börjar vi denna intressanta uppgift.
Men dagen innan bjöds vi på en filmförevisning. Utdrag ur brev. "att jag för en stund sedan kom tillbaka efter ett "biobesök". "Filmen som visades var "Nothing but trouble". Sedan följer en beskrivning av "biolokalen".

Då solen där nere går snabbt ner på kvällen och det blir ganska mörkt var det inga problem att ordna "lokal".

Så var det då dags för oss att bege oss upp mot gränsen till Israel för att hämta de egyptiska soldater som fallit i israelisk fångenskap, efter de att de hade kapitulerat under striderna vid israelernas framfart genom öknen ner mot kanalen.

Transporten ombesörjdes av kanadensarna och jugoslaverna med sammanlagt 26 lastbilar. Ca 5000 egyptiska soldater skulle transporteras ner till El Kantara, där de mottogs av egyptisk personal för vidare resa till resp. hemtrakt.

De 5000 egyptierna utväxlades mot fyra israeliska soldater. " Därav kan man ju få sig en uppfattning om de olika arméernas slagstyrka".

 Jag var med om två fångutväxlingar och har rapporterat ganska flitigt hem om detta. B.la. skrev jag: "Fångarna såg inte alls lyckliga ut över den hägrande friheten. Det hela hade snarare  något av tragik över sig".

"Av de 25 fångar som jag hade att åka tillsammans med var det ingen som kunde engelska, så det var en ganska tystlåten skara som satt där och försökte hålla sig vaken".

En episod som etsat sig fast i minnet inträffade vi ett av tillfällena, då jag såg en egyptisk och en israelisk officer krama om varandra. Det kom att ge anledning till en del funderingar...

 

Dagen efter det att vi varit med om den första fångutväxlingen drabbades bataljonen av ännu en olycka med dödlig utgång.  Jag skrev hem:

"Tyvärr har det hänt ännu en om möjligt mera tragisk olycka än den tidigare. Som ni säkert hört, har en ung sergeant vådaskjutits till döds. Den olycklige skytten var vaktpost som anfölls av en av de många hundar som stryker omkring här på nätterna och som drogs till vårt matförråd i ett tält som gravts ner ungefär en meter under marknivå. Det var i nergången till förrådet vakten kom på hunden som greps av panik och rusade upp mot honom. Han råkade då komma åt slutstycket på k-pisten när han skulle freda sig och ett skott gick av och genom tältet där sergeanten låg. Skottet tog strax under nyckelbenet och gick igenom vänstra lungan och ut under skulderbladet. Det hände kl. 2.00 på natten och han dog kl. 6.00.

Det kan tyckas onödiga dödsfall, men i båda fallen har det varit rena olyckshändelser och sådant kan hända var som helst. Men för er därhemma verkar det kanske mera oroande än det gör för oss".

Den sista meningen kan verka lite egendomlig. Naturligtvis var det för oss alla en verklig tragedi, men det är ett uttryck för ett försök att lugna de där hemma..
Den döde sergeanten bärs ut från sjukvårdstältet,

och till den väntande ambulansen för färden hem.

..

Vakthållning vid FN:s förråd

Under vistelsen i Abu Suweir var det vakthållning som gällde vid FN:s förråd.
Här kom vi nu i kontakt med soldater från de andra  deltagarländerna som tex. Kanada, Indien och Indonesien. Sammanlagt tio länder deltog i insatsstyrkan.

På en bild som togs vid ett besök i Jerusalem har fotografen lyckats fånga åtta representanter från de tio länderna.
Jag har beskrivit hur vi uppfattade de olika nationaliteternas soldater. Kanadensarna beskrev jag som "tuffa pojkar" som super, festar ock verkar mycket världsvana. Indier och indoneser lite mer blyga men mycket sympatiska. Under dessa dagar kom vi att mötas och utbyta information om varandra och våra länder. Vi ett tillfälle då vi varit samlade ett gäng från de fyra länderna och indierna lämnat oss, sade den kanadensiske representanten: "Very nice boys,very nice. Always polite and make never trouble."
Vid ett tillfälle blev vi, några svenskar, bjudna på middag av indierna i deras förläggning. Det var vad jag skrivit en hönskalops som var väldigt starkt kryddad.  Vi satt en stund och väntade på bestick. Då förstod våra vänner att vi inte riktigt begrep hur vi skulle bete oss, så en av dem tog med fingrarna en bit och på så sätt visade att " det är bara att hugga i"
Detta var en av de lärdomar vi fick om hur viktigt det är att lära känna andra länders seder och bruk då man tar kontakt med främmande kulturer, Detta kom att understrykas senare vid flera tillfällen i vår kontakt med folket i landet, inte minst i det möte jag nu skall återge..
Förra gången nämnde jag att det fanns en arabby alldeles i närheten av vår förläggning, men att vi inte tilläts att besöka den. Däremot såg vi på avstånd en folk - och kamelsamling som tilldrog sig vår uppmärksamhet. Vi var några som styrde kosan dit och förstod snart att det var en marknad med allehanda utbud såsom lädervaror, grönsaker, sockerrör m.m. Naturligtvis hade vi våra kameror  med för att föreviga även denna upplevelse

 Det gick bra så länge vi riktade kamerorna mot kamelerna, men så fort vi vände oss mot människorna blev det stopp. Ännu en mycket viktig lärdom, att respektera andra människors kultur och sedvänjor. Dessa människor var muslimer och därmed är väl nog sagt... I dag vet vi bättre.

I Hallands Nyheter kunde jag läsa att hela den svenska bataljonen nu var samlad i Carnaclägret någon mil norrut från Abu Suweir utom fyrtio man. Det var "min" pluton som saknades. Men efter nio dygns vakttjänst var vi tillsammans med de övriga svenskarna. Lägret var som vanligt ett f.d. engelskt militärläger och mycket välordnat. Från Carnaclägret bjöds vi på en utflykt till Kairo, vilken jag inte kommer att berätta om, då den låg lite vid sidan om uppdraget.

Den 4:e jan. inträffade ännu en tragisk olycka, men denna gång utan dödlig utgång. Det var en radiobil som råkade köra på en mina och följden,vad beträffar bilen, blev som synes ganska omfattande. I sådana fall är de materiella skadorna av underordnad betydelse, Värre är om någon skadas eller som förra gången någon får släppa livet till. Alla i bilen undkom, men en av dem, furiren Göte Enquist från Hälsingborg skadades svårt. Han miste sitt  ena ben och hemförlovades därför.

Under tiden i lägret i Carnac var vi ett gäng som vågade oss på att ett dopp i kanalen.

Jag minns att vattnet var kallt för att vara i Egypten.

Vi var några pojkar som fick en uppgift, som gav oss en upplevelse, som blev både den första och  den enda, åtminstone för mig. Vi beordrades nämligen att vara med och ombesörja lossningen av det kanadensiska hangarfartyget Magnificent i hamnen i Port Said.
Bara anblicken av ett så stort fartyg är anslående.

Att sedan få komma ombord och röra sig fritt var för en "landkrabba" något fantastiskt. Att se de ofantliga utrymmen  och det enormt stora däcket. Känslan av att vara ombord på en båt var svårt att ta till sig... Ändå sades denna kryssare vara av det mindre slaget. Flygdäcket var bara 220 m.

I mina brev berättar jag vidare att man nu börjat rensa kanalen från sänkta fartyg.

Lite kuriosa innan vi beger oss ut i Sinaiöknen. Jag undrar i brev hem hur det går med potatis - och morotsaffärerna. Så tydligen hölls jag väl underrättad om vad som skedde där hemma. Vidare berättar jag om en kommendering till köket, sedan kockarna antingen var i Kairo eller uppe i El Arish för att förbereda vår ankomst dit. I köket trivdes jag tydligen. "Det värsta när man hjälper till i köket är att man äter så mycket. I dag har jag bara ätit apelsiner, bananer, aprikoser, skinka och annat gott." Så tydligen var det inget fel på kosthållningen...

Jag har tidigare talat om hur kallt det är om nätterna och att jag önskade att vi skulle få arméns dunsovsäckar. Så blev det nu inte, utan den vanliga säcken kom i stället. "Det gnyddes väldeliga när vi fick den, men någon tyckte nog att den var bra, då tio stycken försvann."

 

Israelerna har dragit sig tillbaka genom Sinaiöknen och FN - förband följer efter för att sörja för säkerheten. Mitt kompani beger sig iväg den 21 jan. 

På denna lite otydliga karta skall jag försöka orientera läsaren. Till vänster ser man kanalen och tillhöger gränslinjen till Israel.

Vi startar färden från Carnac och skall då först ta oss över kanalen.

Detta sker på av kanadensarna anlagd pontonbro.

 

Färden gick sedan vidare genom ren öken på den väg som går längst upp på kartan, utmed Medelhavet. Att tala om väg låter sig inte göra, då den tidigare asfalterade vägen omsorgsfullt hade rivits upp av israelerna när de drog sig tillbaka.

I stället fick vi göra oss en egen väg vid sidan om.

Efter någon timmas färd var det dags för en matpaus. 

När man hör talas om öken, förknippar man den med sand och ödslighet. Att det då plötsligt kan dyka upp någon människa är ägnat att förbrylla. Så även här, under vår rast dyker plötsligt en man upp. Överfurir Grahn var inte sen att gå honom till mötes. Vad deras konversation handlade om är och förblir en förborgad hemlighet dem emellan... 

 Om det var flygplansvrak vi såg i Abu Suweir,

så var det nu massor av bilvrak utmed vår väg. Jag kommer ihåg vad jag då tänkte om detta vansinniga förstörande av materiel, men framförallt tillspillogivande av människoliv. Vi satt för det mesta tysta och iakttog bedrövelsen - förstörd väg, bilvrak...

Alla bilvraken var vända mot Egypten...

 

 

På väg till Abu Suweir

Ur brev hem: "Jag blev på nyårsdagen bekant med en ung lärare i Port Said. Han har lovat att i framtiden lämna mig de upplysningar jag önskar om Egypten, Det var en mycket sympatisk pojke. Vi kom att tala om de politiska händelserna och om Nassers nationalisering. Jag tror han delgav mig den i Egypten allmänna, av Nassers propaganda genomsyrade, uppfattningen".
"Enligt den har endast Egypten rätt till kanalen, därför att den ligger på egyptiskt territorium och byggd av egyptiska arbetare. Vid byggandet utnyttjades människorna till döds utan någon som helst  ersättning. Jag har sett uppgifter om att upp till en miljon människor dog av epidemier, svält och andra umbäranden. Dessa offer har inte gjorts för att något annat land än Egypten skall vara den rättmätige ägaren."
De ekonomiska förevändningarna för nationaliseringen var  helt Nassers, sedan internationella banker vägrat låna ut pengar till bygget av det väldiga bygget av ett kraftverk vid Assuan.
Han frågade mig om vi hade många utlänningar i Sverige och vad vi tyckte om dem. Egyptierna tycker inte om utlänningar. De kommer hit för att tjäna pengar och blir rika. Ingen kommer hit för att bli arbetare som vi, med de ekonomiska förmåner vi har. De flesta egyptier är fattiga och de kan inte tycka om rika utlänningar.
Det har cirkulerat rykten om att engelska tanks trängde in i Port Said under rysk flagg och möttes av en glädjestormande folkmassa som brutalt sköts ner. Denna uppgift omtalades också i Pravda. Jag frågade min kamrat om sanningshalten i detta påstående."Nä, sade han, det var inga tanks utan fartyg som seglade in under falsk flagg och bemöttes av jublande folkmassor och de behandlades i likhet med vad som skulle ha skett när det var fråga om tanks". Jag skrev vidare att jag "tror att det var ett utslag av antibrittisk propaganda. Det skulle vara intressant att tala med någon engelsman om saken,"
Någon vidare kontakt med läraren blev det inte. Det återgivna ger en förståelse för den popularitet som Nasser åtnjöt. Man får inte heller glömma att analfabetismen var hög i Egypten.
   Den 2 jan. lämnade vi Port Said för resan till Abu Suweir, där vi skulle vakta FN:s förråd. I brev
beskriver jag resan som följer: "Vi lämnade Port Said vid halvtiotiden och anlände hit vid tolvtiden efter att ha tillryggalagt den över åtta mil långa sträckan. De första milen fram till Ismailia gick landsvägen utmed kanalen".

Vägen, uppe till höger på bilden, beskriver jag så här: " Vägen var som en normal svensk landsväg, asfalterad hela vägen. Vidare skriver jag om att "på höger sida rinner en mindre sötvattenkanal, vilken förser orterna utmed kanalen och Port Said med färskvatten. Storlek - Tvååkers kanal - knappt".  Exakt information!
Vi kom nu åter att passera de instängda fartygen, fast från motsatta hållet.

Vi passerade även svenska fartyget  Kyoto. Förra gången såg vi bara aktern varför jag nu visar fören...

Jag berättar: "I höjd med El Ballah låg alla de instängda båtarna med den svenska Kyoto. När vi passerade hörde vi besättningen ropa: Heja Sverige friskt humör"!

Efter El Ballah släpper vi kontakten med kanalen och kommer in i ett, som vi tyckte, mera ökenliknande landskap. Ismailia beskriver jag som "en efter österländska mått vacker stad. Man kan se parkanläggningar och många vackra villor. Efter Ismailia var det bebott hela vägen utmed sötvattenkanalen, från vilken folket kunde bevattna sina åkrar". Bebyggelsen var av minst sagt lite varierande karaktär...

Ett stort flervåningshus mitt bland lerhyddor. En fråga man onekligen ställer sig är: Vilka är det som bor i detta hus? Jag överlåter åt betraktaren att själv dra slutsatser av denna bild utifrån dagens sätt att se på omvärlden.

För oss då, var det nästan chockerande upplevelser det vi såg utmed vägen. Min beskrivning hem; "De första kamelerna såg vi i arbete med att forsla sockerrör. På en åker såg vi en bonde gå och plöja med sin träklyka till plog, förspänd av två oxar. Det var en syn som man endast förut sett på bild, men som aldrig kunnat tro eller förstå att det var en verklighet."

För en som vuxit upp med TV och alla de nu moderna kommunikationsmedlen kan detta låta banalt, men man får inte glömma att det har förflutit 57 år efter det jag lämnade denna skildring.

Som sagt anlände vi till Abu Suweir vid tolvtiden och vår uppgift blev nu att vakta FN:s förråd som fanns här. Hem berättar jag att Abu Suweir utgjorde slutstationen för FN:s transporter av förnödenheter till hela FN-styrkan. I Europa var det Neapel som var utgångsplatsen. Vidare beskriver jag hur lång tid det kunde ta för ett brev från Tvååker att nå mig. "Rekordet är 13 dygn. Men vi är tacksamma bara vi får post".

Boendet  kom nu att bli det som i fortsättningen skulle bli det vanliga för oss nämligen tält,

Platsen var en f.d engelsk förläggning med toaletter och tvättrum med duschar. Jag berättar också att det intill vår förläggning fanns en arabby till vilken vi var förbjudna att gå av någon anledning.

På dagarna är det mycket varmt, men kallt på nätterna, så inför vår fortsatta resa upp mot Gaza hoppades jag att svenska armens dunsovsäckar skulle komma väl till pass.

Port Said efter... Del 2

Min pluton  kommer snart efter nyår att lämna Port Said för uppdrag i Abu Suweir. Några av oss kommer att återvända vid ett senare tillfälle, vilket jag återkommer till. Först vill jag emellertid visa några bilder från vår vistelse i Part Said som kom att bli bortglömda då de var aktuella. Först en bild från vår första förläggning. Då vi blev förlagda till en skola som saknade kök, så vår koktross fick ordna ett provisoriskt kök på skolgården. Det är det vi ser under presenningstaket. På baksidan av kortet har jag skrivit: "OBS! Vattnet. Det är kloaken som svämmar över".

Nästa bild visar bättre de stora veteförråd som vi såg från vår förläggning. Som jag tidigare skrivit om, var det från Ryssland importerat vete, som nu låg där i vatten från avloppsystemet.

Att kanalen effektivt korkades igen genom de i hamnen sänkta fartygen har jag tidigare skrivit om. Här ännu ett bevis på det.

Att Nasser i de breda lagren var mycket populär var inte att ta miste på. Jag har i ett brev beskrivit hur småungar sprang på gatorna och ropade "NASSER GOOD!  Fotografier av honom syntes lite överallt, som exempelvis fram till på en motorcykel.

    

 Att barn oftast far illa i krig är väl omvittnat. Att dessa pojkar påverkats framgår av att den lilla pojken i mitten i randig klädsel är signalist, vilket måste ha varit åsynen av signalister i det nyss avslutade kriget som inspirerat. Huvudbonaden skall säkerligen också föreställa hjälm.

  

Jag har ofta fått frågor rörande vad vi fick för mat och vad vi drack. När det gäller mathållningen tror jag mig veta att den första tiden fick vi mat från Sverige men efterhand kom allt mera av maten från Kanada, alternativt lokalt inköpt.. Tyvärr finns vår kock Stig "Putte" Aronsson inte längre bland oss, så jag har inte möjlighet att få information från honom. Kanske någon som läser detta vet mera om vår mathållning, så kom gärna med den informationen.

Det är väl så, att då allt fungerar, som i fallet med mat och dryck, fanns det så mycket annat som tilldrog sig våra tankar, så detta blev aldrig något problem för gemene man. Den kötträtt jag emellertid kommer ihåg var Corned beef. Törsten släcktes ofta med det egyptiska ölet Stella eller  Coca Cola. Att Coca Colan inte var bra för tänderna fick jag erfara då jag besökte tandläkaren vid hemkomsten, elva hål på mindre än sex månader.

En annan fråga jag fått är den om vaccinationer. Hur många sprutor vi fick och mot vad. I brev från Abu Suweir skrev jag: "Vi fick fyra i Strängnäs och en i Neapel och de övriga två här nere. De fick vi förresten på samma gång. Det stod två läkare och vi hade bara att gå på ett led mellan dem och så satte de en i var sin rygghalva." Förutom vaccinationen fick vi en malariatablett att inta varje dag. Mot vad vi vaccinerades har jag inte skrivit något om, men jag vet att det var mot stelkramp, smittkoppor, tyfus/paratyfus, fläckfeber och kolera, sammanlagt 10 vaccinationer

Detta skrivet som lite extra information från en av "gräsrötterna" innan vi lämnar Port Said för Abu Suweir. Vi kommer i fortsättningen att flytta på oss över tjugo gånger. Så i detalj kan jag inte skildra varje lägerplats utan kanske får prioritera de viktigare anhalterna.

Port Said efter...

Efter julfirandet fick vi åter tillfälle att gå ut på stan och se oss omkring. Vi gick för att se hur vandaliseringen av  de gamla monumenten hade fortsatt efter det vi lämnat platsen ute på hamnarmen där statyn av de Lesseps hade stått. Själva kroppen av statyn låg nu, som sagt, på en pråm nere i vattnet.

 

. Vi kunde konstatera att även andra statyer hade vandaliserats, som den franska, som jag tror varit en  ryttarstaty. Den låg nu där helt vandaliserad och människorna syntes njuta av att de på detta sätt trodde sig kunna orsaka fransmännen skador. Det var inte alla av Port Saids invånare, som var åsyna vittnen till det som skedde, som accepterade vandaliseringen. De såg åt oss med en menande blick och sågs tänka som vi.

Allt som påminde om England eller Frankrike skulle skändas på alla sätt.
Vi strövade vidare omkring i staden och kunde konstatera att många affärer fortfarande inte hade öppnat och eller aldrig skulle komma att öppnas. I brev hem citerar jag följande: "Alla affärer som ägts av fransmän, britter och judar har konfiskerats sedan dessa invånare körts ut ur landet. Detta har medfört svårigheter inte enbart för de direkt berörda, utan även åsamkat andra människor bekymmer. Antalet judar och européer var stort".
En ägare till flera frisörsalonger både i Port Said och i Port Fuad berättade att hans kunder huvudsakligen var europèer.
"Nu står han där med hustru och sex barn att försörja. Han var mycket bekymrad och tårarna kom honom i ögonen. Hans enda chans att klara sig är att flytta till Kairo, skulle det inte gå där, är hans sista utväg att med hela familjen ge sig till Europa".
Ur brev hem.
Läsaren får själv dra slutsatsen av detta öde!
Senare under dagen fick vi tillfälle att besöka en moské. För oss var detta naturligtvis en stor upplevelse.
Under vårt strosande på stan kunde vi nu konstatera att gatuförsäljningen hade kommit i gång. Det var allehanda krimskrams som erbjöds som exempelvis egyptisk fez, Att vi inte var de första svenskar som besökt staden fick vi bevis för då vi hörde gatuförsäljarna ropa ut sin reklam för sina varor, Det kunde lyda. "Jak ha fina grejer, fina grejer, rena skiten". Det var antagligen våra svenska sjömän som i väntan på att få gå in i kanalen, varit i land och varit läromästare. Det citerade var inte de enda ord man lärt sig, för att inte tala om all den underlivsvokabulär som vi fick höra. Någon kunde ibland komma fram och fråga vad de orden betydde.

Det var mycket nytt vi fick uppleva, oftast i större grupp eller ibland två och två. Att ensam ge sig ut och därmed få vara ensam om en upplevelse var strängt taget en omöjlighet. En som kom att utgöra ett undantag från detta skulle bli Lars Åke Johansson från Borås, numera boende i Tvååker, Ett par dagar före nyårsafton var han med för att lossa ammunition från en järnvägsvagn då en låda med kpist ammunition föll från en stapel och träffade med ett spetsigt hörn så illa att två tår skadades illa. Han togs väl om hand på det norska fältsjukhuset och kom så småningom tillbaka i tjänst.
Således, att få en ammunitionslåda på foten, kom han att bli helt ensam om och kom därefter bli kallad "Johan med foten".
Följden för Lars Åke blev, medan vi andra förberedde oss för nyårsfirande,  att  tillbringa nyårsaftonen på sjukhus.
Men något nyårsfirande blev det inte för någon i den svenska truppen. Vi nåddes av ett mycket sorgligt  meddelande från Abu Suweir, att den svenske soldaten Bernt Roselin från Karlskrona omkommit.
I Abu Suweir hade FN sitt huvudförråd och Roselin var med den lastbil som skulle hämta mat och annat till svenska truppen i Port Said, då han blev ihjälklämd mellan två lastbilar.





 

mot jul...

I mina två senaste inlägg har jag förebådat julfirande som inte blivit av. Inte heller i detta inlägg verkar det som att jag skulle nå dit. Sedan engelsmännen försvunnit och vi återvänt till vår förläggning - klosterskolan, fick vi uppleva ett helt annat gatuliv än tidigare.Hatet mot engelsmännen tog sig många uttryck. Ett exempel stod att läsa på en vägg strax intill vår förläggning

Upphängda över gator kunde vi se dockor föreställande Englands premiärminister Eden eller den franske presidenten Mollet.

En dag inbjöds eleverna på klosterskolan till en liten festlighet med förtäring av något slag. Därefter blev det lekar ledda av bl-a  Karl "Älvängen" Ohlsson.

I bakgrunden på bilden ses några nunnor, ett bevis på vad slags skola det var.

Vi kunde nu röra oss relativt fritt i staden. Vi kunde t.o.m gå in i den tidigare för oss förbjudna arabstaden. Vi var några pojkar som var ute på promenad och stod i utkanten av de arabiska kvarteren, då en pojke kom fram till oss och frågade vart vi skulle.  Vi svarade att vi bara var ute för att se oss omkring. Då erbjöd han sig att visa oss in i arabstaden. I brev hem beskrev jag detta möte på följande sätt: "...jag tror att vi är de första som vågat sig så långt in där utan vapen. Mottagandet övergick våra förväntningar... folket, i synnerhet barnen var som tokiga, vi kom knappast fram...folk kom inifrån lägenheterna med stolar så att alla skulle kunna sitta...så småningom kom vi därifrån, men på vägen hyllades vi som frihetshjältar. Antagligen tror folket att vi har kört ut engelsmännen."  .

Det här citatet kan vara en bra relief till vad de svenska soldaterna i dag upplever i Afghanistan.
På vår fortsatta vandring passerade vi en affär där innehavaren kom ut för att prata med oss.

På hemvägen gick vi ner mot inloppet till kanalen där man just hade sprängt en staty av den franske diplomaten Ferdinand de Lesseps som ledde grävningen av Suezkanalen med början 1859 fram till kanalens invigning den 16-18 november 1869.

Sprängningen refererades i en svensk tidning på följande sätt:
"Den svenske majoren Sten Eggert Naucler som av en händelse blev vittne till sprängningsförberedelserna, försökte först personligen hindra åtgärden men avvisades med  att aktionen var en nationell  angelägenhet som inte angick  FN-staben. Chefen för FN-staben i Port Said ,den danske överstelöjtnanten Engholm och den svenske majoren Bertil Reuterswärd gjorde då stora ansträngningar att få Port Saids guvernör att avstyra den planerade sprängningen. Guvernören lovade också att förbjuda vandaliseringen av minnesmärken, men sprängningen verkställdes trots detta".

Kvar stod sockeln. Statyn låg på en pråm vid sidan av.
Statyn restes år 1900, sex år efter hans död.
Ur brev hem:
"När vi så småningom kom "hem" började vi  julätandet med smörgåsbord och sedan följde mannagrynsgröt och potatis och köttbullar", läser jag i brev hem.
Måltiden avslutades med en "kopp kaffe med konjak som vi drack ur våra termosmuggar. Vi fick också julklappar, brevpapper skänkta av Klippans pappersbruk och så tre askar Läkerol och fem paket cigaretter. Jultomten kom sedan med julklappar från arméstaben. Det var ett par vackra manschettknappar. Bataljonschefen var här och överbringade en julhälsning från konungen och drottningen".