måndag 28 oktober 2013

Sammanfattning.

 
 
VLASTI 
 
JERUSALEM
                                                                                                     
AMMAN
 
 
 
     "EN ERFARENHET
          EN DEL AV MIT LIV". 
Så kan jag än en gång, med Nils Skölds ord, sammanfatta mina upplevelser jag nu, tack vare IM, fick möjlighet att lägga till de tidigare från denna, än i dag högst aktuella, region. 
Slutligen vill jag rikta ett tack till alla er läsare som besökt bloggen och därigenom visat intresse för det jag skildrat.
Särskilt tack till min fru Bente för hennes tålmodiga och värdefulla korrekturgranskning och till vår dotter Malin och hennes man Håkan, som gjort det möjligt för mig att överhuvudtaget lära mig bloggandets konst.
 
 
 
 

måndag 21 oktober 2013

Kommunikationsproblem m.m.

Den som läser detta måste vara medveten om att det var långt före mobiltelefonens tid och andra moderna  kommunikationsmedel.
Det blev jul, det blev ett nytt år och inga bodar var i antågande. Inte ens till trettondagshelgen hade vi hört av något från transportören.
"Det är väl bara att ringa hem och tala om hur situationen är och be om någon dags ledighet, då skolan skulle starta efter trettondagshelgen", tänkte jag.
Ett samtal till utlandet måste beställas genom en växeltelefonist. Bara detta visade sig ganska komplicerat. Förutom telefonnummer  hem måste jag även ange mitt namn. Efter någon stund återkom telefonisten och kunde meddela att  "Herr Svensson är på utlandsresa och är inte anträffbar".
Vad återstår att göra? Jag tar kontakt med ambassaden i Beirut och ambassadsekreteraren där, ( att ringa dit var inget problem) och han lovade att skicka ett telegram hem och förklara situationen och ordna mera ledighet med uppmaningen att svara ja eller nej.
Svaret kom ganska snart via Department of posts, telegraphs & telephones..
Telegrammet ankom IM-hemmet den 4:e januari, dagen före Trettondagsafton.
Väntetiden blev aldrig långsam, då det på hemmet fanns de som ständigt sökte sällskap och tillsyn.
Tillfällen till besök i Amman fanns alltid, Varor till hemmet skulle inhandlas, på så vis fick vi en liten inblick i det sortiment som presenterades i vissa affärer.
                    Intressanta fynd på varuhyllorna var inte ovanliga, som till exempel detta.

Lars håller upp en dunk med olja av något slag och han pekar på texten, som fritt översatt lyder: "Detta är en gåva från amerikanska folket och får inte säljas i butik".
Vid besök på olika marknader kunde vi hitta stånd med begagnade kläder, vars ursprung inte var svårt att identifiera...
Under tiden på hemmet kom vi i kontakt med representanter för Norska Flyktingrådet, som arbetade i ett flyktingläger i utkanten av Amman. Vi inbjöds att besöka dem i deras arbete. Då jag under FN-tjänstgöringen hade besökt flyktingläger i Gazaområdet,(Se mitt inlägg den 31 maj) kunde det vara av intresse att stifta bekantskap med  dess motsvarighet här. Omkring 300 000 människor hade flytt över gränsen från Västbanken till Jordanien. Det var något annorlunda läger jag här kom att stifta bekantskap med.

Efter alla dessa år som förflutit sedan bilderna togs, kunde det funnits anledning till en förhoppning, om att de inte längre skulle behövas i Jordanien...

Min ledighetsansökan  från skolan var beviljad och Trettondagshelgen var tillända. Det blev måndagen den 6:e januari, då äntligen ett telefonsamtal kommer från gränsstationen mellan Syrien och Jordanien, som talar om att vår last står på den syriska sidan av gränsen.
Vår uppgift var nu att åka dit upp. en tur på tio/tolv mil en väg.
Oturligt nog hade Lars blivit sjuk ock kunde inte följa med, och för mig att åka ensam var uteslutet. Det löstes genom att en officersfru, på tillfälligt besök på hemmet, kom att göra mig sällskap.
Strax efter klockan sex anlände vi till gränsstationen, som hade stängts klockan sex och inga tullare syntes till som kunde hjälpa oss med att få över transporten.
Då dyker det i mörkret upp en yngre man och frågar vad vi söker. Då jag svarade att vi ville träffa  någon tullare som kunde hjälpa oss. "Jag vet var de är" sade han och tog oss med till ett kafé, där hela styrkan satt och drack sitt kaffe. Jag gick fram till dem, förklarade mitt ärende. Efter en viss motsträvighet gav en av dem med sig och sade sig kunna följa med.
Vi gick över gränsen, in på syriskt område och där skulle jag låsa upp dörren till den första boden för att inspektion av innehållet skulle kunna ske..
Men då den kanske hade farit lite illa under transporten, "kärvade" dörren, så den gick inte att öppna. Det värsta scenario kom nu att passera i huvudet, då plötsligt tulltjänstemannen med en gest sade: "Okey, åk över!" Han kanske helst av allt önskade att komma hem till familjen...
Jag tackade den unge mannen som hjälpt mig och som fortfarande fanns där och ville erbjuda honom ersättning för besväret. Han vägrade att ta emot något.
Våra bodar var nu på rätt sida gränsen och jag sade åt chaufförerna att följa efter mig. Men nej, nu skulle de lägga sig för att sova...
Då kom vi överens om att de skulle meddela hemmet, när de var i närheten av Amman nästa dag.
Vi återvände ensamma "hem".
Nästa dag kom ett telefonsamtal...

fredag 18 oktober 2013

Amman. Grannbesök Upptäcktsresa

I mitt förra inlägg visade jag på en bild en del av IM - hemmets omgivning. Bland annat syntes enklare hus, vilka utgjorde hem för en familj vi hade nöjet att besöka. Familjen bestod av mamma, pappa och två barn.
                     Mamma med det minsta barnet, med en docka, kanske en gåva från IM- personalen.
                                              .I det enkla hemmet fanns plats för alla...
                             
I väntan på bodarna företar vi - Agneta, Lars och jag - en rundtur med hemmets Volkswagen, genom ett mycket intressant och bedårande landskap,

I bland kunde det bli något annorlunda möte på vägarna, som dessa kvinnor, som ser till att det finns bränsle för matlagningen,
                                   
eller måste vi stanna för att låta en flock får passera
I en dalsänka synes en bonde som plöjer sin åker. 
      
         När bonden kommer upp till vägen, stannar vi till  för att få en pratstund med honom.
  
Det är Agneta som står för konversationen, vad den rörde sig om har fallit ur mitt minne...
 
                                 Efter ytterligare några kilometer  öppnar sig fantastiska vyer 
 
 
Vårt nästa intressanta mål blev en överraskning och påminnelse om tider som för länge sedan satte sina spår i denna del av världen. Att plötsligt känna att man står på ett romerskt torg, 
eller går på en gata som vid vår tideräknings början var trafikerad av den tidens fordon, känns lite overkligt.
Tanken svindlar när man tänker på alla de människor som satt i denna "teatersalong", och oavsett var de satt, kunde höra nära på en viskning nere på "scenen" 
Tiden rinner och jag  får  komplicerade kommunikationsproblem
 
 
 

tisdag 15 oktober 2013

Amman. Leila och Siham

Som jag berättat tidigare, hade Lars Gustafsson kommit tidigare till Amman och anslutit sig till personalen på IM-hemmet där. Hemmet var inrymt i en större villa i utkanten av Amman. Där fanns redan Gunhild Sehlin, (bilden nedan) Agneta Danell och infödd personal.
                        
              Tyvärr har jag ingen bra bild av villan, utan endast en av omgivningen tagen från taket.
                                     IM-hemmet inrymdes i en liknande villan i förgrunden.
Till vänster om denna syns på bilden våra grannar, vilka jag får anledning att återkomma till senare.
Bland de omhändertagna barnen fanns två verkliga charmtroll, med var sin speciella bakgrund.
                           Leila, som var epileptiker. Här tillsammans med Agneta Danell.
Historien vi fick oss berättad, var att hon hade övergivits av sina föräldrar och hamnat på ett mentalsjukhus, efter det att man hade hittat henne på gatan. 
Då hon fick sina epileptiska anfall, trodde man att hon var besatt av onda andar. Dessa skulle man driva ut genom att slå henne. Hon kom till hemmet ganska illa åtgången. Man kunde se spår efter andeutdrivningen på att en av hennes framtänder var avslagen.

Och så fanns denna mer vilda än tama lilla varelse, vars namn var Siham. I dag skulle inte några bokstavskombinationer räcka till för att kunna diagnostisera henne. 
Hennes historia var, om möjligt, mera tragisk än Leilas.
Det berättades, att hennes föräldrar inte klarade av att ha henne i deras hem, då hon hade orsakat ett mindre syskons död. Hon krävde ständig passning, då hon var minst sagt väldigt aktiv.
                      och kanske ibland hade behov av att vara för sig själv, i sin egen värld...
"Dessa våra minsta bröder
de icke önskade...
gömda av familjen
glömda av samhället
har IM kallats att hjälpa".
 
Nu förstod jag alltmer vad mina erfarenheter från Jerusalem betydde, när det gäller att handha barn som dessa två. Förutom ett oändligt tålamod, kommer här sinnet för humor till sin rätt. Att ständigt bli irriterad över dessa barns tilltag är helt ofruktbart och leder ingen vart. Så det Agneta Danell lärt mig i Jerusalem, kom nu väl till pass.
 Hur livaktiga de än var, kunde de visa tillgivenhet och behov av ömhet och omtanke.
Tiden gick och inga bodar hördes av. Det var överenskommet att transportörerna skulle höra av sig när de kom till gränsen, för att vi där skulle möta upp och deklarera innehåll och klara av övriga formaliteter.
Det blev julafton. Vi förberedde oss på en afton i all enkelhet. Först skulle Lars och jag tillverka ett ställ, för att barnens nattkärl skulle kunna ställas och placeras på ett någorlunda säkert sätt. Därför åkte vi in till staden, till en virkeshandlare för att inhandla lämpligt virke. Det skulle inte vara alltför grovt för att inte verka klumpigt. På en gata mitt i Amman kunde man, på julaftonens förmiddag, få se två svenskar såga till lämpligt "pottvirke". Stället tillverkades och "pottorna" kom på plats. Vid ett tillfälle, då vi för ett ögonblick tappade uppmärksamheten på vår lilla Siham, fann vi henne halvvägs ha gnagt av ett av benen till "pottstället".
Jag låter Gunhild Sehlins tankar spegla vår julafton i en för oss helt annorlunda miljö:

Amman julen 1968
från Stina.

"Uppdrag i Jerusalem! Ja, det var då.
Nu är det Amman vi får pröva på,
för även här finns barn att ta om hand,
Vi bygger IM hem åt dem i detta land

Nu första julen i vårt nya hem
går många tankar till Jerusalem.
Skall hemmet där vi nånsin återse??
Vi hoppas på en jul med fred på gång
fastän vi vet vägen dit är lång".

.Detta står skrivet i hennes bok Uppdrag i Jerusalem, som jag fick av henne denna julafton.
Gunhild fick aldrig mera återse Jerusalem, då hon blev "persona non grata", för att hon hade deltagit i en fredsdemonstration i Jerusalem. Hon finns inte längre bland oss.

Inga bodar, vi får tid till annat.

lördag 12 oktober 2013

Beirut /Amman 1968/69

Det var inte bara på Västbanken som hjälpbehovet efter sexdagarskriget var stort. Efter Israels övertagande av denna del av Jordanien och därmed en del folkförflyttningar kom att äga rum över gränsen till Jordanien, blev följden att även där uppstod ett behov av hjälp, inte minst  i de flyktingläger som blev följden.
Det är emellertid inte om ett sådant, min nästa upplevelse kommer att handla, utan om något helt annat, nämligen ett mentalsjukhus någon mil utanför Amman. Till detta återkommer jag senare.
Då IM hade engagerat sig i flera olika projekt, inte minst i Israel efter nämnda krig, sökte man nu, förmodar jag, efter folk med erfarenhet från regionen sedan tidigare uppdrag, som kunde åtfölja en hjälpsändning till Amman.
Uppdraget, att få tag på personer som skulle kunna åtaga sig uppdraget, föll på Paul Gustafsson, Tibro, som jag omnämnt i mina tidigare inlägg.
Fredagskvällen den 13:e december kom Paul Gustafsson på besök och efter en stund frågade han om jag var intresserad av att åka till Amman. Naturligtvis var mitt svar ja, med  en följdfråga,  när skall resan i så fall ske. "På söndag" kom svaret kort och koncist.
Jag hade ju lovat, men ett problem var, att det var mer än en vecka kvar till terminsavslutningen. Efter samtal med en förstående rektor löstes problemet och söndagen den 15:e december checkade jag ut från Bulltofta i Malmö (stämpeln längst ner till höger)
och via Köpenhamn vidare till Beirut i Libanon.
Lars Gustafsson, son till Paul, kom att bli min medresenär. Lars G  kom senare att anställas av IM som föreståndare för IM:s anläggning i Tivedstorp åren 1969 - 1976
Vårt uppdrag bestod i att först i Beirut ta emot en hjälpsändning bestående av, vad vi skulle kalla, manskapsbodar, innehållande, dels sjukvårdsförnödenheter och annan utrustning, till exempel kläder och filtar som skulle användas på det mentalsjukhus jag tidigare omnämnt. En av "bodarna" var en toalettvagn, då det på sjukhuset fanns endast en toalett.
Lars hade en vecka tidigare åkt till Amman och gjorde då ett dagsuppehåll i Beirut för att förbereda ankomsten av försändelsen, som skulle komma med båt. Vid vistelsen i Beirut tog Lars kontakt med UNRWA - United Nations Relief and Works Agency for Palestine  Refugees in the Near East - , som hade representant där, för att informera om vad som komma skulle.
När jag något senare - den 15 dec. - kom dit, hade båten ännu inte anlänt.
Då det dröjde fick jag vänta i fem dygn, men kunde vid ankomsten se till att lossningen gick väl.. Under tiden jag väntade, tog jag kontakt med svenska ambassaden och fick god hjälp av ambassadsekreteraren, som ombesörjde så att den tidigare nämnde UNRWA -representanten på plats övertog ansvaret för bodarnas vidare transport genom Syrien till Amman.
Väntan i Beirut utnyttjade jag till att se mig om i staden. Eftersom det lackade mot jul, kom detta att sätta sin prägel, både över
                                                                     och på gatorna
                                                            och i skyltfönstren
För övrigt kunde man promenera utmed stranden och njuta av vågornas kluckande nedanför muren.
Men det gällde att passa sig så att man inte fick sig en ofrivillig dusch...
 om vinden råkade sätta lite bättre fart på vågorna.
 
Under mina tidigare resor i regionen hade jag mött vitt skilda levnadsförhållanden, alltifrån ett överflöd till den djupaste fattigdom. Vid mina längre promenader, som kunde sträcka sig till utkanterna av Beirut kunde jag konstatera stora skillnader i standard.
Så en påminnelse om allas lika värde och mänskliga rättigheter kan inte nog påtalas, var man än befinner sig.
En annan uppgift, som jag anförtrotts, var att ta med mig en summa pengar för verksamheten i Amman, Vid den tiden var maxsumman man fick föra ut ur landet 6000 kr. Motsvarande summa  i dagens penningvärde överlåter jag åt läsarna att försöka komma fram till själva.
Det vållade mig en del bekymmer. Att sitta inne på hotellrummet för att vakta på pengarna var inte så tilltalande. Hur jag löste problemet tänker jag inte avslöja, men pengarna kom fram till IM:s hem för utvecklingshämmade barn i Amman...
Jag ledsagades ut till flygplatsen av ambassadsekreteraren och bordade Royal Jordanian Airlines plan till Amman.





onsdag 9 oktober 2013

Besök på yrkesskola.Hemresa

I mitt förra  inlägg utlovade jag ett besök på en yrkesskola som drevs av Lutherska Världsförbundet.
                                                    En skola för utbildning i jordbruk 
och verkstadsteknik.
                                    Eleverna var av både palestinskt och israeliskt ursprung.
                                                      och syntes flitiga i lektionssalen.
                                                  Bäddarna i sovsalen såg välbäddade ut
                                        Bilder som kanske skulle kunna inge en smula hopp...
 
Besöker man Jerusalem är det ett måste att besöka alla de berömda platser och byggnader som man hört och läst om så mycket.
Det är emellertid inte bilder från dessa, som i första hand kommer för mig, när jag tänker tillbaka på den tiden jag vistades där, så därför återger jag inga intryck, vare sig i bild eller text från dylika besök  Men ett undantag anser jag kan ha ett visst intresse i min skildring, nämligen från Klagomuren.
Under min FN-tjänstgöring 1956/57 hade jag förmånen att under påsken  -57 besöka den jordanska delen av Jerusalem. Då var ett besök vid muren en självklarhet. Men platsen framför den var endast en smal gång mellan husen på ena sidan och muren på den andra..
Vid min återkomst nu, var det en stor öppen plats framför muren, som nu var tillgänglig för det israeliska folket...
Det är främst barnen  jag mötte på IM-hemmet och av den "sönderslagna och förvirrade värld" som var deras, som jag för alltid kommer att bära med mig.  
 Tiden för Bengts och min vistelse närmar sig sitt slut. Vår insats var kanske inte av någon större, avgörande betydelse, men  IM-personalens tacksamhet för det vi hade varit behjälpliga med värmde, som kontrast till det mottagande vi fick av ambassadör Bo Siegbahn i Tel Aviv när vi anlände.
En sista tur upp på Oljeberget tillsammans med Agneta Danell får utgöra slutvinjetten för vår vistelse.
Agneta och Bengt blickar ut över en stad som har varit, är och förmodligen för överskådlig tid framöver, kommer att vara i världens blickpunkt. Talande för just denna tid och plats är spåren framför dem av antingen stridsvagnsband eller band från bulldozers...
 
Bengt och jag anträder resan hem och i mitt pass kan jag läsa att vi anlände till Beograd 27.VII 67 och en tid därefter skildes våra vägar, tills vi återsåg varandra den 29:e augusti 2013, kanske lite grånade, men med minnena levande... 
Bengt kom att återvända till Jerusalem året därpå som volontär för IM.

söndag 6 oktober 2013

Jerusalem IM-hemmet Matutdelning

Mitt förra inlägg slutade i och med ankomsten till IM-hemmet i Jerusalem. Tillkomsten  av hemmet hade skett året innan i en förhyrd lägenhet på Oljeberget. För den intresserade kan jag hänvisa till Gunhild Sehlins bok Uppdrag i Jerusalem för mer information om tillkomsten och arbetet på hemmet..
Jag skall hålla mig till det vi upplevde under vår vistelse.
Hemmet vi kom till var inrymt i en förhyrd villa i utkanten av staden.
Spåren efter kriget var inte långt borta. På den öppna planen framför villan, kunde man se åtskilliga bilvrak.
                       Men spår som bilden nedan visar, behövde man inte gå långt för att få se.
Jag har, som jag berättat tidigare i mina inlägg från FN-tjänstgöringen i Suezområdet och i Gaza gett uttryck för krigets vansinne. Detta kom nu allt mera eftertryckligt att accentueras.
 
Nu till verksamheten på hemmet. I tidigare inlägg har jag omnämnt hemmets problem i samband med krigsutbrottet. Den svenska personalen uppmanades av UD att lämna landet, men gjorde inte så, utan stannade kvar och tog hand om de svårt handikappade barnen. Personalen bestod av både svenskar och infödda. Bland de svenska medarbetarna fanns Agneta Danell, sjuksyster från Skara, som jag lärt känna tidigare och som jag kom att möta även i Amman över ett år senare. Det var gravt handikappade barn som man omhändertog och som krävde mycken omsorg. 
 Min beundran för dessa människor som ägnar sitt liv åt att hjälpa dessa helt utlämnade och ibland bortglömda barn är stor. Jag skulle önska att kunna rikta ett stort tack till Agneta för det sätt på vilket hon arbetade. Tyvärr finns inte Agneta bland oss längre.
Hon uppvisade ett tålamod utan begränsningar i sin behandling av barnen utöver den yrkesskicklighet hon besatt. Förutom detta visade hon att humor på rätt plats är förlösande i en kanske  förövrigt betungande situation.
Vi kom nu att vara behjälpliga med varierande uppgifter inom hemmet, men gavs också möjligheter att lära känna det gamla Jerusalem efter kriget.
Att det blev en del kulturkrockar, när det västerländskt präglade Israel kom i kontakt med den gamla delen av Jerusalem var på sina håll ganska uppenbart. Som till exempel flickan i kort/kort möter den äldre mannen med sin tillagning och försäljning av gissningsvis brända mandlar.
                                             Han ser bort och låtsas om att inte se henne.
På gatorna i Gamla Staden kunde man också träffa på en "vattenman". Jag vill gärna ta med denna bild, då vatten är en fråga av stor dignitet i området, och därför en av flera konfliktorsaker.
Enligt min tolkning av  IM:s filosofi skall hjälp som utgår i första hand vara hjälp till självhjälp.
Men i utsatta situationer är man inte främmande för att ge mera direkt hjälp i form av mat. Jag  kom att medverka vid ett tillfälle, som har gett mig klara bilder i mitt minnesalbum. 
En by utanför Ramallah, varifrån israelerna misstänkte att beskjutning mot israeliska mål förekommit, kom att så gott som utplånas.
                                            Skänkta tält fick därefter utgöra bostäderna....
                              Det var till dessa människor jag skulle vara med om att dela ut mat,
                                               som vi hämtat från ett storkök i Ramallah.
De tankar och känslor som for genom huvudet, där jag stod på flaket med kameran och iakttog dessa utblottade människor, är svårt att sätta ord till. Hade jag stått därnere med en skål i handen, hade ordet förnedring varit det mest adekvata. Från min position var det en skamkänsla som kom över mig. Människan bakom den brådskande nyhetsrubriken kom mig in på bara skinnet.
Vilka minnen fick den lille pojken med sig från sin hemby för 46 år sedan, om han lever idag?
                                                     Kärlen för mathämtningen
kunde vara av olika slag, som till exempel på bilden, en planslipad  gryta av märket Skultuna. Kanske inte den lämpligaste för att värma mat i över öppen eld...
En gåva från någon hjälporganisation eller inhandlad på marknaden inne i Ramallah?
 
Nästa gång skall  vi besöka en yrkesskola med elevmaterial bestående av både israeliska och palestinska pojkar.