Amman. Leila och Siham

Som jag berättat tidigare, hade Lars Gustafsson kommit tidigare till Amman och anslutit sig till personalen på IM-hemmet där. Hemmet var inrymt i en större villa i utkanten av Amman. Där fanns redan Gunhild Sehlin, (bilden nedan) Agneta Danell och infödd personal.

                        

              Tyvärr har jag ingen bra bild av villan, utan endast en av omgivningen tagen från taket.

                                     IM-hemmet inrymdes i en liknande villan i förgrunden.

Till vänster om denna syns på bilden våra grannar, vilka jag får anledning att återkomma till senare.

Bland de omhändertagna barnen fanns två verkliga charmtroll, med var sin speciella bakgrund.

                           Leila, som var epileptiker. Här tillsammans med Agneta Danell.

Historien vi fick oss berättad, var att hon hade övergivits av sina föräldrar och hamnat på ett mentalsjukhus, efter det att man hade hittat henne på gatan. 

Då hon fick sina epileptiska anfall, trodde man att hon var besatt av onda andar. Dessa skulle man driva ut genom att slå henne. Hon kom till hemmet ganska illa åtgången. Man kunde se spår efter andeutdrivningen på att en av hennes framtänder var avslagen.

Och så fanns denna mer vilda än tama lilla varelse, vars namn var Siham. I dag skulle inte några bokstavskombinationer räcka till för att kunna diagnostisera henne. 
Hennes historia var, om möjligt, mera tragisk än Leilas.

Det berättades, att hennes föräldrar inte klarade av att ha henne i deras hem, då hon hade orsakat ett mindre syskons död. Hon krävde ständig passning, då hon var minst sagt väldigt aktiv.

                      och kanske ibland hade behov av att vara för sig själv, i sin egen värld...

"Dessa våra minsta bröder

de icke önskade...

gömda av familjen

glömda av samhället

har IM kallats att hjälpa".

 

Nu förstod jag alltmer vad mina erfarenheter från Jerusalem betydde, när det gäller att handha barn som dessa två. Förutom ett oändligt tålamod, kommer här sinnet för humor till sin rätt. Att ständigt bli irriterad över dessa barns tilltag är helt ofruktbart och leder ingen vart. Så det Agneta Danell lärt mig i Jerusalem, kom nu väl till pass.
 Hur livaktiga de än var, kunde de visa tillgivenhet och behov av ömhet och omtanke.

Tiden gick och inga bodar hördes av. Det var överenskommet att transportörerna skulle höra av sig när de kom till gränsen, för att vi där skulle möta upp och deklarera innehåll och klara av övriga formaliteter.
Det blev julafton. Vi förberedde oss på en afton i all enkelhet. Först skulle Lars och jag tillverka ett ställ, för att barnens nattkärl skulle kunna ställas och placeras på ett någorlunda säkert sätt. Därför åkte vi in till staden, till en virkeshandlare för att inhandla lämpligt virke. Det skulle inte vara alltför grovt för att inte verka klumpigt. På en gata mitt i Amman kunde man, på julaftonens förmiddag, få se två svenskar såga till lämpligt "pottvirke". Stället tillverkades och "pottorna" kom på plats. Vid ett tillfälle, då vi för ett ögonblick tappade uppmärksamheten på vår lilla Siham, fann vi henne halvvägs ha gnagt av ett av benen till "pottstället".
Jag låter Gunhild Sehlins tankar spegla vår julafton i en för oss helt annorlunda miljö:

Amman julen 1968
från Stina.

"Uppdrag i Jerusalem! Ja, det var då.
Nu är det Amman vi får pröva på,
för även här finns barn att ta om hand,
Vi bygger IM hem åt dem i detta land

Nu första julen i vårt nya hem
går många tankar till Jerusalem.
Skall hemmet där vi nånsin återse??
Vi hoppas på en jul med fred på gång
fastän vi vet vägen dit är lång".

.Detta står skrivet i hennes bok Uppdrag i Jerusalem, som jag fick av henne denna julafton.
Gunhild fick aldrig mera återse Jerusalem, då hon blev "persona non grata", för att hon hade deltagit i en fredsdemonstration i Jerusalem. Hon finns inte längre bland oss.

Inga bodar, vi får tid till annat.