I Kozani där IM även byggt ett ålderdomshem, uträttade vi det som skulle åtgärdas, för att därefter ta oss upp till Skopje och ålderdomshemmet där, innan Bengt Gustafsson och jag skjutsas upp till Beograd för att därifrån flyga till Israel. Där vi skulle ta emot en båttransport med fyra bodar.. Men först vill jag dela med mig av två episoder som etsat sig fast i minnet.
Den första var en för oss annorlunda begravning.
En äldre muslimsk man hade avlidit på ålderdomshemmet på grund av lungcancer och enligt muslimsk sed skulle begravas inom ett dygn.
Efter tvättning och svepning av den döde, utförd av personal från hemmet, skulle därefter den döde transporteras till en begravningsplats för jordfästning. Denna uppgift kom att falla på Bengt G. och mig.
Vår första åtgärd var då, att med vår Volkswagen Pick Up, ta oss till ortens moské för att låna en kista för att transportera den döde till den sista vilan.
Med kistan på flaket och hela begravningsföljet, Bengt G., hemmets vaktmästare och mig i hytten, kom vi så fram till begravningsplatsen. Där hade vi förväntat oss, att endast lägga ner kroppen i en färdiggrävd grav. Men så var inte fallet, utan vi fick först gräva graven, efter noggranna instruktioner av vaktmästaren om gravens riktning. Den döde skall ligga vänd mot Mecka. När vi var klara lyfte vi ur den svepta kroppen och försiktigt lade den i graven, för att därefter med snedställa bräder hindra jorden att komma i kontakt med den vita svepningen och därmed utöva tryck mot kroppen..
Begravningsritualen utfördes av vaktmästaren, som också var muslim, naturligtvis vänd mot Mecka. En upplevelse och erfarenhet som för alltid etsat sig fast i minnet.
Den andra berättelsen har anknytning till den man, vi varit med om att begrava. Jag låter Bengt G berätta:
"Så till berättelsen om Alja (som vi begravde), turken, och Misak, armeniern, på ålderdomshemmet i Skopje.
Alja och Misak kom till hemmet när det öppnade efter jordbävningen 1963. På olika vägar hade de hamnat i Skopje och stod helt ensamma i livet. Misak hade förlorat sin familj i turkarnas förföljelse av armenier i början på förra seklet men själv lyckats fly. Han hade därför ett förståeligt hat mot turkarna och då även svårt att leva i samma hem som Alja. Mellan dom båda rådde tystnad och undvikande. Och mest då från Misaks sida. Som till sin person var karg, tyst och bitter. Säkerligen svårt för Alja som kanske inte alls medverkat eller ens gillat förföljelsen av armenierna i hemlandet. Alja led av Misaks tysta anklagelser.
När vi kom till hemmet i juli 1967 låg Alja sjuk och döende i lungcancer i sitt rum. Jag minns att vi hörde hans nattliga hostanden i den barack han och vi bodde. En morgon dog Alja och vi fick uppdraget att tillsammans med hemmets muslimske vaktmästare samma dag jordfästa Alja på den muslimska begravningsplatsen på en höjd utanför stan. Det som hänt tidigare samma morgon, var att Misak till slut gått in till Alja, satt sig vid sängkanten, tänt en cigarett och gett den till Alja. Så rökte de en stund tillsammans. Misak lämnade rummet och det dröjde inte förrän Alja dog. "Kanske dog han av glädje?" sade efteråt hemmets föreståndare".
Ett stycke världshistoria, speglad i två gamla mäns relation...
Vi anlände till Tel Aviv för att senare i hamnstaden Ashdod närvara vid båtens ankomst med bodarna, innehållande enklare sjukvårdsutrustning och annan utrustning som kunde behövas i de byar som farit illa under kriget.
Sexdagarskriget slutade den 10:e juni och vi anlände till Tel Aviv den 14:e juli. Första natten i Tel Aviv övernattade vi på hotell strax vid Medelhavets strand.
Vid ankomsten till Tel Aviv skulle vi av någon anledning ta kontakt med svenska konsulatet i Tel Aviv, där ambassadör Bo Siegbahn var chef. Något hjärtligt välkomnande blev det inte, utan en undran över vad vi skulle här att göra. Insatser, som de vi var sända att utföra, är man här helt kapabla att uträtta, menade han. Jag minns att vi ansåg det inte lönt att argumentera för vårt berättigande där, utan lämnade honom i hans tro.
Att vi var där var helt enligt IM:s filosofi, att se till att den hjälp som sänds ut kommer fram till de behövande.
Att den hjälp som är avsedd för nödlidande inte kommer till rätt adressat, fick vi flera exempel på under vår tid här nere, vilket jag får anledning att återkomma till.
Båten anlände och bodarna lossades och lastades på trailers för att i första hand placeras vid en skola på Västbanken, ägd och driven av Lutherska Världssamfundet. för att sedan placeras ut i de byar som mer eller mindre hade raserats under kriget och där utgöra någon form av vårdcentral med tillgång till läkare.
Vi tog oss därefter upp till Jerusalem, till IM;s hem för utvecklingshämmade barn som låg i den jordanska delen av staden. Resan, som den första delen gick genom israeliskt land, kom efter någon mil in på Västbanken, på land som nu israelerna hade intagit. Endast lite mer än en månad efter krigsslutet, fanns där nyanlagda vägar.
.
Vi passerade gränsen till Västbanken vid Latrun och påmindes ganska snart om krigets verkningar. De första ruinhögarna syntes från vägen. Detta var bara början av vad vi skulle komma att få uppleva
Vi var framme vid målet för vårt uppdrag. IM:s hem för utvecklingshämmade barn i en "sönderslagen och förvirrad värld", Gunhild Sehlin, som jag i tidigare inlägg citerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar