lördag 20 april 2013

FN-begäran

I november 1956 utgick ett meddelande i Sveriges radio från arméstaben. Man behövde 340 frivilliga för en fredsbevarande styrka att skicka till Egypten.
Landet hade nationaliserat Suezkanalen och England, Frankrike och Israel hade anfallit Egypten  av olika anledningar. På initiativ av den kanadensiske utrikesministern Lester Pearson beslöts att FN skulle sätta upp en fredsbevarande styrka.
En förfrågan utgick även till Sverige om deltagande i denna styrka. På kort tid beslöt Sveriges riksdag att deltaga.
För den intresserade finns det möjligheter att själv ta reda på mera i detalj vad som orsakade konflikten under rubriken Suezkrisen.
Åtgärden var och är av historisk karaktär, att sätta in beväpnad trupp i fredsbevarande syfte. Unikt var också det sätt på vilket beslutet togs i FN. Då beslut i Säkerhetsrådet blockerades av de permanenta medlemmarna England och Frankrike, kunde man genom en resolution från november 1950 "UNITING FOR PEACE" överföra ärendet till FN:s Generalförsamling som med kvalificerad majoritet kunde besluta om ingripande. Det var första gången man tillgrep denna procedur.
Jag vill genom att berätta om mina upplevelser, på detta sätt påminna om denna händelse. Jag har ibland fått känslan av, att vår insats har kommit i skymundan av det som hänt sedan dess och försvunnit i glömskans dunkla djup...
Jag var en av de 340 svenskar som deltog och kommer  med hjälp av mina bilder och de brev jag hela tiden skrev hem och som jag nu har i min ägo, att försöka återge tankar och intryck.
Det som hittills skrivits om vår insats, har uteslutande gjorts av högre militärer, med ett undantag för en skildring av den första tiden fram till Port Said. Mig får ni följa  hela vägen, från inställelsen vid  P3 i Strängnäs  den 19 november 1956              
 fram till den 10 maj 1957 då jag återvände hem. Ni får följa hur soldaten utan gradbeteckning  ute i tältet i öknen upplevde tiden i FN:s blå basker...
Jag läste i Lund vid den tiden i november och var tillfälligt hemma i Tvååker på besök, då vi lyssnade på nyheterna och hörde meddelandet från arméstaben. I detta sades att man gärna såg att  poliser och militärpoliser anmälde sig. Jag hade genomgått militärpolisutbildning vid dåvarande  I 1, Svea Livgarde i Solna, och sade till mina föräldrar: "Då kanske jag har en möjlighet att få följa med". Naturligtvis lyssnade de inte till en, som de tyckte, vansinnig tanke. "Att frivilligt ge sig ut i krig"!
Jag skrev emellertid ner min ansökan och skickade in. Åkte tillbaka till Lund. Hörde inget av, förrän min mamma ringer och gråter och meddelar att det har kommit ett telegram.
"Inställ Eder P 3 Strängnäs 19/11.
C Svenska FN-bat."
Mina föräldrars reaktion har under senare år ständigt återkommit i mitt medvetande, då jag hört om nuvarande svenska FN-soldaters återkomst och vad som därefter kommit i dagen. Jag har efteråt förstått den oro som mina föräldrar kände under hela min tjänstgöring som FN-soldat. Min pappa, som i vanliga fall hade svårt för att visa känslor, lär också ha gråtit vid tanken på att jag skulle bege mig till en krigszon.
De anhörigas situation kan inte nog uppmärksammas.
Jag infann mig den 19 november på P 3 i Strängnäs. Efter några dagars utrustning, kontraktskrivning och vaccinationer, någon form av utbildning var det inte fråga om, startade resan så på Bromma flygfält den 24 november.
Bataljonen hade då dagen innan inspekterats av dåvarande kungen Gustav VI Adolf och i sitt anförande till bataljonen yttrade han bl.a följande:
"Jag har i dag velat hälsa den svenska FN-bataljonen före dess avfärd till Egypten. Ett för svensk trupp högst ovanligt värv...
Någon lustresa blir det ingalunda. Tvärtom är er uppgift av mycket allvarlig natur, en uppgift som kräver, att varje man gör sin plikt till det yttersta.
...
Kom ihåg, att förhållandena i andra länder och hos andra folk inte äro jämförbara med dem som råda hos oss.
...
Jag förutsätter, att ni alla äro besjälade av en önskan att hedra det svenska namnet. Världens ögon äro fästade på er.
...
Ni kan visa, att svenska soldater äro att lita på och att man kan ha respekt för dem.
...
Och så: Lägg en god portion glädje och tillförsikt i edert arbete!
Gott humör, hälften vunnet!
Jag önskar er nu en god färd, framgång i ert värv och en glad hemkomst!"

På bilden nedan, som jag fått låna av Nils Oskarsson, synes till höger bataljonschefen överstelöjtnant Ingmar Stevenberg och snett framför honom till vänster på bilden går kung Gustav Vl Adolf som just hållit sitt tal till oss före avfärden.
Förutom kungen närvarade även försvarsministern, försvarsstabsstabschefen och andra högre militärer.
Efter transport ut till Bromma, där amerikanska trupptransportplan - Globmaster - väntade och som vi äntrade för färd närmast till den amerikanska basen i Frankfurt, där vi utspisades.
Globmasterplanen var de största som dittills hade landat och startat från Bromma flygplats.
Efter mellanlandningen i Frankfurt fortsatte färden till FN-basen på Capodichino i Neapel, där vi landade vid foten av Vesuvius.
Vi inkvarterades på en militärförläggning i väntan på den fortsatta färden ner till Suezkanalområdet.
Det blev emellertid flera dagars väntan på att alla förhandlingar och tillstånd, att få landa i Egypten, blev klara.
Om den fortsatta resan återkommer jag i kommande inlägg.
Göthe Svensson.
Tvååker 3, Fack C, TVÅÅKER.

Nuvarande adress:
Bragevägen 10,
24532 Staffanstorp.








3 kommentarer:

  1. Ser mycket fram emot att läsa fler blogginlägg!

    SvaraRadera
  2. Bra initiativ och det ser bra ut så här långt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera