måndag 29 april 2013

Jul i Port Said

Vi inkvarterades först i en skola och vår uppgift var att avpatrullera ett visst kvarter av staden. En viss del av staden hade vi inte tillträde till, den del som benämndes arabstaden. En kvarleva från kolonialtiden då britter, judar och övriga icke araber utgjorde ett markant inslag i staden. Denna stadsdel hölls av britterna och strider pågick ofta där, även sedan vi anlänt.
Förläggningen var som sagt en skola. Innan vi kunde ta den i besittning, måste den saneras från ohyra. Men trots detta har jag i ett brev beskrivit hur en del av pojkarna blev loppbitna.
Över skolan fanns en takterrass som var omgärdad av en ca meterhög mur. Vi hade till uppgift att patrullera där för att ha kontroll över gatan nedanför. Hela terrassen var upplyst för att det skulle synas att det var FN folk som fanns där. För övrigt var staden helt  mörklagd, endast lite ljusglimtar syntes från husen runt. Utegångsförbud rådde efter kl. 18.00
Jag skall villigt erkänna att det kändes väldigt obehagligt att gå runt och spana neråt gatan. Jag var uppriktigt sagt mycket rädd .Man kände sig iakttagen och naturligtvis syntes vi gott i den starka belysningen. För en prickskytt skulle vi utgjort ett lätt mål. Min vaktkamrat, som var yngre än jag, vägrade att gå, så jag, som den äldre av oss, fick visa mod och gå även hans turer.
Vi förflyttades emellertid till en annan skola, en klosterskola. Vi fick nu tillfälle att röra oss lite utanför förläggningen och då ta oss till hamnen som utgör inloppet till Suezkanalen.
I inledningsskedet av kriget sänktes fartyg i hamnen som kom att blockera all trafik.

Vi kom nu också i kontakt med en fattigdom och elände som berörde oss mycket. Som tex de män som hämtade sopor och köksavfall från det norska sjukhuset strax intill vår förläggning, där jag vid ett tillfälle gick vakt..
Jag har noggrant beskrivit det jag såg när de här männen på bilden leta igenom tunnorna "efter något ätbart. De fann några brödskorpor och halvätna kex som de stoppade på sig och satte sig på trottoarkanten och åt upp".
"De fick också varsin brödbit av norrmännen med en smörklick. Sedan de rotat igenom tunnorna tog de och bredde ut smöret med händerna och såg ut att njuta av sin måltid".
Vidare skrev jag: "I går sprang här en liten flicka på 6-7 år med ett litet knyte i famnen. Längst ner bland trasorna stack en liten fot fram som kanske tillhörde en unge på kanske 8 -9 mån".
En sak att se sådana förhållanden på bild eller numera på TV är en sak, men att uppleva det i
verkligheten är något helt annat.
Som jag tidigare omtalat är vi nu inkvarterade i en klosterskola. Miljön på andra sidan gatan var kanske inte den trevligaste man kunde tänka sig..
Det var ett stort upplag av från Ryssland importerat vete som låg där. Kloakvattnet syntes tydligt i mitten av upplaget. Stanken därifrån kan ju förstås. Vartill detta vete senare skulle kunna användas
är ju en berättigad fråga...
Vår huvudsakliga uppgift var nu att per lastbil patrullera den del av staden vi tilldelats.
Här ser vi en patrull med Karl "Älvängen" Ohlsson till höger passera en gata som ledde in till den s.k arabstaden.

I och omkring arabkvarteren patrullerade de engelska stridsvagnarna.
Den 20 dec. skrev jag hem för att lugna mina anhöriga efter en incident, där en av våra patruller varit inblandad.
Bakgrunden var den att en engelsk sergeant hade blivit kidnappad och bortförd av egyptierna. För att leta efter honom gjorde engelsmännen räder in i arabstaden med stridsvagnar och jeepar.
En kväll råkade vår då tjänstgörande patrull köra fel och kom in i arabstaden, där det pågick en konflikt mellan engelsmän och egyptier. Bl.a  användes handgranater. I varje patrull ingick en signalist, så även i denna patrull  och denne hade rapporterat till vaktchefen om missödet. En ny patrull skickades ut till undsättning. I denna patrull ingick jag som signalist. När vi kom in i arabstaden kände vi av en explosion från en handgranat. Pojkarna på lastbilen kastade sig på golvet eller hoppade ner på marken för att ta skydd. Då jag satt på förarhyttens tak med den något klumpiga Ra 120 och ansvarade för kommunikationen med vår plutonchef, kunde jag inte lämna min post utan blev sittande där uppe och rapporterade hela tiden om vad som försiggick.
Än i dag minns jag de tankar som for genom mitt huvud. Det värsta som skulle kunna hända mig var att bli sårad. Hellre då att bli dödad. Tankarna gick till de där hemma. Jag var hela tiden helt lugn och kunde rapportera vad som hände till plutonchefen.
Vi kom alla lyckligt tillbaka till förläggningen.
Den engelske sergeanten återfanns senare död.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar