Julfest...

"Den engelske sergeanten återfanns senare död". Det var slutmeningen i mitt förra inlägg. Jag vill återkomma till  denna incident. Någon dag efter försvinnandet gjorde engelsmännen allt för att hitta honom. Detta innebar att man gick in med stridsvagnar och tungt utrustade jeepar. Männen beordrades ut på gatorna och husen genomsöktes. Stridigheter försiggick som kom att kräva en del offer.
Detta fick vi bevis på dagen efter, då invånarna från arabstaden kom för att visa upp offren för oss.

På bilden under fönstret på den vita byggnaden syns två personer körande en kärra. På denna låg ett lik som de kom för att visa upp för oss. Det var inte det enda, utan efteråt kom några fler bl.a en med en svårt massakrerad kropp. Det var inga uppbyggliga syner...

Efteråt kom ännu en för oss oerfarna svenskar ny erfarenhet.. Vi kunde höra ett väldigt gråtande och snart uppenbarade sig en mängd kvinnor som grät högljutt. Det var professionella s.k gråterskor som grät över de döda.

Nu till något helt annat. En dag kom en order om att två man ur vår pluton skulle följa med ett tåg som skulle passera de olika stridslinjerna ner till El Kantara utmed kanalen. Uppgiften föll på mig och ställförträdande plutonchefen sergeant Håkansson. Först passerade vi engelsmännen. Då vi av någon anledning tvingades att stanna där någon timma kom vi i kontakt med ett par engelska officerare och en egyptisk järnvägstjänsteman. 

De engelska soldaterna uppträdde helt korrekt både mot oss och egyptiern. Med på bilden är också en indisk soldat.
Efter uppehållet fortsatte resan och nästa anhalt skulle bli vid ett franskt läger. Vi hade fått veta att det skulle vara en trupp ur den franska främlingslegionen som var förlagd där och att där skulle finnas en svensk, en smålänning bland soldaterna. Därför hade vi tagit med oss en bunt svenska tidningar, kanske inte med de allra senaste nyheterna och några paket cigaretter. Då tåget stannat gick jag ut på perrongen mellan ett par vagnar och ropade rakt ut: "Finns det någon smålänning här?" "Ja!" kom svaret omgående. Förtjusningen över tidningar och cigaretter var inte att ta miste på.
Vår färd fortsatte och vi återvände "hem" efter väl förrättad övervakning.
Den franska huvudstyrkan var förlagd till Port Fuad på den östra stranden av inloppet till Suezkanalen. Det hade varit fransmännens uppgift att kontrollera den delen av inloppet till kanalen.
Då vi inte hade någon kontakt med de franska styrkorna kom de att bli av mindre intresse för oss.
Kontakt över till andra sidan från Port Said fanns inte, utom kanske på högsta militära nivå.

Nu gick vi och väntade på att engelsmännen skulle lämna Port Said. Det ryktades om att det skulle bli den 20 dec. FN hade vidtagit säkerhetsåtgärder runt hamnområdet. Taggtråd hade rullats ut och avspärrningar fanns överallt.
Någon dag innan blev"min" grupp  förlagd till ett veteförråd, där vi monterade upp en kulspruta. Vår förläggning går kanske inte att i ord beskriva. Bilden ger bättre rättvisa.

Detta blev vår "bostad" under fyra dygn då vi inte var ur kläderna, utan var hela tiden hänvisade till detta krypin. Det var som sagt ett veteförråd och det var inte bara vi som var inneboende. Att känna något mjukt tassa fram över ansikten när man låg och försökte sova var inget att bry sig om. På bilden ses vår gruppchef Karl Beckman, polis från Skövde. Han finns tyvärr inte längre bland oss.
Engelsmännen försvann och vad som därefter händer återkommer jag till nästa gång.