Informationen till oss ute i tälten var, vad jag minns, minimal. Det ryktades om att vi skulle avlösa jugoslaverna i den demilitariserade zonen. Detta skulle medföra att vi skulle få oss tilldelad en viss minröjning. Därför skulle vi noga förberedas för uppgiften. Enligt vår minexpert löjtnant Lantz lär jugoslaverna ha varit lite vårdslösa under sin röjning. Därom vittnade en transport till vårt fältsjukhus med "tre mer eller mindre söndersprängda "juggar".
Så det var bara att under löjtnant Lantz ledning börja utbildningen. Det första blev att lära sig hantera en minpik.
När man sedan ev. kommit på en mina, gällde det att vara mycket försiktig, när man med händerna frigör minan. Man måste mycket noggrant känna efter så att minan inte är försåtsminerad. Det kunde ha skett genom att en tråd var kopplad till en annan mina i närheten och som utlöstes då man tog upp den först funna. Det var möjligt att det var detta "juggarna" inte lärt sig?
Här är det löjtnant Lantz som demonstrerar hur man tar hand om en mina. Det framgår av bilden hur han med höger hand undersöker ev. försåtsminering.
Lars Åke Johansson, sittande på huk, ser ut att ha fått något att fundera över...
Bataljonen var, vad gäller vapenutrustningen, väl rustad. Förutom handeldvapen - k-pist- ingick kulsprutor i utrustningen. Dessutom hade vi pansarbrytande vapen - bazooka- som vi hittills inte hade haft bruk för, även om några av pojkarna ville att vi i Port Said skulle använda det mot de brittiska pansarvagnarna, när man letade efter den kidnappade löjtnanten och då engelsmännen ställde upp sina tanks vid infarterna till arabstaden.
Vi fick nu tillfälle att lära oss att hantera detta vapen. Vi hade fritt skjutfält ut över Medelhavet.
.jpg)
"Klart bakåt! Skott kommer!"
"Man kunde se hur granaterna hoppade långt ute på vattnet".
I bakgrunden syns vårt läger.
"Fredagen den 1 febr. på morgonen, när vi förberedde övningsskjutning med bazooka, kom order om omedelbart uppbrott. Enligt israeliska uppgifter hade på natten en egyptisk patrull gått över demarkationslinjen och lagt ut minor på israeliskt område. Av denna anledning skulle posteringarna där förstärkas med manskap ur 1 komp. och det blev 2 plut. som fick uppdraget". Vid samma tillfälle råkade en annan svensk patrull ut för att sammanträffa med en israelisk, som var inne på "svenskt område" och viss skottväxling uppstod.
I brev hem fortsatte jag skildringen av förflyttningen: "Vi packade och voro inom kort framme vid den längst framskjutna svenska FN-posteringen. Vi slog läger för att fortsätta nästa morgon". Jag beskriver vädret: "det regnade, åskade, haglade och blåste". Utanför det inhägnade området samlade sig snart en hel de av det folk som med sina getter driver omkring i de här trakterna"..
Även om de på bilden ovan ser ut att ha kläder för att slippa frysa allt för mycket, bevittnade jag motsatsen. Jag såg vi ett tillfälle en mamma som satt och ammade en baby ute i kylan, "Småttingarna sprang där klädda i trasor, barbenta, snoriga och frusna. Som vanligt tiggde de, framförallt cigaretter". "När mörkret föll var de på en kort stund som bortblåsta". Vart de tagit vägen var svårt att tänka sig. "Natthärbärget bestod antingen av det skydd som en buske kunde ge eller i bästa fall en hydda uppbyggd av den växtlighet som fanns och övertäckt med något skynke".
Själva klädde vi inför natten på oss så mycket vi kunde för att hålla kylan ute. En del lyckades, men från någon säng hördes: "Fy f-n så kallt!" Plutonchefen tyckte synd om de som måste gå vakt ute i kylan.
Vi var naturligtvis inte oberörda av det vi såg. I dag, med de moderna kommunikationsmedel som finns, ser vi ofta dylika scener från skilda håll i världen, men för oss var det nya upplevelser, En episod som gör ont än i dag när jag tänker på den var följande:" På morgonen kom folk fram till vårt läger och jag gick fram till ett gäng. Där fanns en pojke på ca. sju år. När vi stod där och pratade, en del kunde lite engelska, lade jag märke till hur den lille pojken frös. Han var endast klädd i kortbyxor och en trasig skjorta och utan något på fötterna. Över huvudet hade han en liten schal. Han frös så han skakade och plötsligt började han att storgråta. Jag tog fram ett kexpaket och ett äpple och räckte honom. Han ryckte paket och äpple ur min hand och samtidigt sträcktes många andra händer fram för att ev. få något att äta".
Dessa barn visste vad hunger och kyla innebär...
Vi bröt upp från vårt läger och fortsatte ut i öknen. Trots att vi färdades med fyrhjulsdrivna lastbilar hände det att vi körde fast. Allt eftersom vi åkte längre och längre in i öknen tilltog vinden och en ordentlig sandstorm fick vi uppleva."Sanden tränger in överallt. I maten är det sand, inne i tältet är det fullt med sand, himlen är alldeles mörk av sandmoln. Vi får ropa till varandra inne i tältet för att överrösta det oväsen som uppstår när haglet och sanden slår mot tältduken, Kameran är bäst att packa ner i en plastpåse om man i fortsättningen vill ha nytta av den", rapporterar jag senare i brev. Efter ett par timmars färd kom vi fram till den plats som skulle bli vårt läger för en tid framöver. För hur länge kunde vi aldrig veta.
Platsen där vi nu slog upp vårt läger kom att gå under namnet El Sajala, det ensamma trädet. Trädet lär finnas markerat på karta över Sinaiöknen.
Det var ett ensamstående akaciaträd som utgjorde ett utmärkt riktmärke här ute i öknen, inte långt från vårt läger.
I väl nergrävda tält kom vi att ligga kvar här några dagar.
Härifrån hade vi att avpatrullera gränsen mot demarkationslinjen. Till dessa långvandringar genom ren öken återkommer jag i nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar