Väntan...

I de senaste breven hem har jag redan börjat skriva om hur man började planera för hemresan. Vissa uppgifter gjorde gällande att vi skulle få åka båt till Neapel och därefter tåg resten av vägen. Hur det blev med det får jag återkomma till...
En tid har det också diskuterats vad som skall ske efter det att våra kontrakt utlöpt.
"Det pratas och skrivs mycket om Israel och Gaza. Ingen vet ännu hur det kommer att bli. Men vi hoppas att det skall ordna sig, så att vi som nu är här får gå in i Gaza".
På högre ort började man också diskutera om en ny bataljon från Sverige skulle avlösa oss.
Jag skriver i ett brev att det kan stöta på problem, "då Sverige nu är medlem i säkerhetsrådet och därför inte skulle ha möjlighet att skicka ännu en styrka". Hur det blev med det vet vi nu.
"Vi hoppas att ingen avlösning sker, så att vi ensamma får äran av att ha varit här."
Detta var naturligtvis fromma och naiva förhoppningar, i synnerhet nu när vi tittar i "backspegeln".
Det kom att bli flera avlösningar med placering i Gaza. Därför kom begreppet "Gazabataljonen" med olika nummer att bli mer eller mindre vedertaget. Alla bataljoner som var där nere kom därför att betecknas med detta epitet. Vi var då några från den första, som tyckte att vi skall, utifrån vår historiska mission, skilja oss från de övriga och i skrivelse till arméstaben föreslog vi beteckningen "Suezbataljonen, vilket nu är accepterat.
Vi återvänder till ökenlivet i Sinai. Det är ganska turbulent i området där vi nu ligger uppe i närheten av Gazaremsan varifrån det hörs skottväxling och "något som verkar som om det är stridsvagnar som rör på sig".
Bataljonen omgrupperades ofta och var utspridd på ett stort antal ställningar. Dels för att kunna övervaka ett ökat tryck av flyktingar från Gaza som sökte undkomma israelernas hårda bevakning. "Vi har blivit bekanta med en flykting som kommer från Palestina. Det är ruskiga saker han har att berätta om israelernas framfart.... man bör ju helst höra båda sidor, men om hälften var sanning vore det nog".
Dels för att fidayeener (=självmordspatruller) tog sig in på av Israel ockuperat område och lade ut minor. Det senare  gjorde att israelerna beskyllde den svenska bataljonen för att inte tillräckligt bevaka gränsen.
Genom att vi var så utspridda kunde svårigheter uppstå när det gällde logistiken. Därför fick man i ett fall anlita kameler för att nå ut till en ställning.
                                                                     

Efter omgrupperingen kom högste chefen för hela FN-styrkan  general Burns på inspektion. I brev hem tillät jag mig ett billigt skämt, då jag skildrade hans besök: "Jag stod på post när han kom. När han fick se mig sa han: "Jaså, du står här gamle kompis. Ja, svarade jag, vad ska du här att göra gamle skräphög. Ja, han är skojig den gamle kompisen".
"Kompisen" general Burns fjärde man från höger på bilden.

Som jag tidigare antytt flyttade vi ofta på oss, allt efter händelseutvecklingen framför oss.
Vår grupp låg nu som vaktgrupp vid kompanistaben inte långt från en annan grupp ur vår pluton som låg på en plats som heter El Mataala.

Tältet ordentligt nedgrävt. Apropå grävande, var det inte enbart tälten som skulle grävas ner. Vi måste också se till att det sanitära fungerade, inte minst beträffande tillgången till latriner. Detta ordnade vi på ett sätt som bilden visar.
                                                                          

I jämförelse med att vara kloakarbetare i Port Said efter kriget, som jag visade i ett tidigare inlägg, synes mitt arbete här vara lite mera tilltalande...

Vi låg nu i mera "bebodda" trakter och omkring oss var det ofta liv och rörelse. Förbi oss gick en väg där "trafiken" stundtals kunde vara ganska livlig.

Ofta kom hela familjer. Då var det oftast kvinnan som gick först, därefter barnen och sist på kamelen kom mannen. Elaka tungor ville göra gällande att det var mannen som lät kvinnan gå först i händelse av att det skulle finnas risk för minor...
Alla parter i konflikten ser ut att ha kommit överens om att Israel skall utrymma Gaza någon av de närmaste dagarna. Det kom att ske natten mellan den 6:e och 7:e mars.
Vår grupp låg nu som vaktgrupp vid kompanistaben, som låg klar med 12 timmars marschberedskap,  Eftermiddagen den 6:e kom order om att vi skulle vara marschberedda kl 17.00. Vi hade fyra lastbilar till förfogande. Dessa rymde dock inte all den materiel vi hade, så därför fick vår grupp stanna kvar för att vakta det kvarvarande.
"Samtliga FN- styrkor skulle ställas upp på vägen in till Gazaremsan och skulle på signal från israelerna sätta sig i rörelse."
Första etappen upp till staden Gaza var Rafah.
Dit var det inte så långt, så våra lastbilar återvände tidigt på morgonen dagen efter för att lasta återstoden av vår utrustning.
Under tiden hade vår plutons vaktgrupp blivit utsatt för beskjutning vid det läger jag omnämnt ovan, ett par kilometer söder om oss. "Vi såg deras signalskott, men kunde inget göra då vi inte hade någon bil. Men så snart vi fick tillgång till en, for vi dit och fick veta att "illvilliga personer hade skjutit in i lägret, men lyckligtvis skadades ingen, även om pojkarna hörde kulorna vina. En av dem ligger på sjukhuset, sedan han skadat ena knät då han sökte skydd i en håla".
Ilskan inom truppen var inte att ta miste på...

Nu fick vi äntligen röra på oss efter att blivit fast i väntan på uppgörelsen mellan de inblandade parterna.
Väntan och ständig vakthållning började få konsekvenser. Jag skriver: "Att ligga allt för länge på samma ställe och bara vänta, frestar ganska hårt och så dessa ständiga vakter upptill. Själv har jag inte ont av det ännu, men man kan märka på en del av pojkarna att de börjar tröttna".

Nästa etappmål  upp till staden Gaza, var som sagt Rafa. Som synes på bilden stavas namnet på staden utan h. På kartor finns detta med, men i fortsättningen kommer jag att använda mig av den stavning som fanns på stationsbyggnaden i Rafa.
                                                                

"Redan när vi kom över gränsen märkte vi skillnaden mellan länderna". Med länderna menar jag  Sinaiöknen ( Egypten) och Gazaremsan. Iakttagelser jag gjorde var att "det blev grönare och kvinnorna var inte så väl beslöjade".

Vidare kunde vi konstatera att "stora flyktingskaror var på väg in mot Rafa "men stoppades av juggarna som hade den första posteringen flyktingarna träffade på. Inga flyktingar fick komma in förrän överlämnandet var helt klart".

Jag konstaterar att "juggarna" skötte sin uppgift dåligt vilket fick till följd att vi, när flyktingarna kom till oss, noggrant efterkom de instruktioner som givits, och att vi "hänsynslöst avvisade flyktingarna".

Svensk lagefterlevnad... "Detta försatte oss i en ogynnsam dager..."