Jag kan inte minnas att det någon gång kärvade sig i våra relationer, vare sig i gruppen eller i plutonen. Kamratskapet var påtagligt och oftast hjärtligt. Snarare kunde det bli lite väl "förtätat", men detta hade försvarsmakten förutsett och utrustat oss därefter..
Då jag en kväll gick vakt hördes högljudda diskussioner från befälstältet. Dagen efter kom omplaceringar i vår plutonsledning att äga rum. Vi var allmänt nöjda med våra befäl, men som alltid fanns det undantag. Jag skrev hem vid något tillfälle hur en del av dem uppträdde mot oss och kommenterade det med att "de ska akta sig för att tro att de har med rekryter att göra".
Den sköna tiden nere vid havet tog slut och vi förenades med det övriga kompaniet närmare Rafa.
Många av invånarna som tidigare hade flytt till Egypten hade nu återkommit och gatulivet började återgå till det som rådde före ockupationen och affärslivet började komma igång.
Naturligtvis jublade folket över att ha återfått sin stad och inte längre behövde leva som flyktingar. Denna glädja kunde ta sig olika uttryck som exempelvis i stora gatudemonstrationer.
Jag var passagerare på en av våra lastbilar och råkade hamna i en sådan demonstration. Att då ta fram kameran och börja fotografera var inte rådligt, utan jag fick vänta till ett senare tillfälle, då också med en bättre utsikt över gatan.
Jag minns än i dag de obehaglighetskänslor jag fick då jag satt där mitt i en folkhop, utan att komma någon vart och som ropade slagord jag inte förstod. Inte minst av det som kunde läsas på plakaten stämde till eftertanke. På en banderoll riktad mot oss och som var skriven på engelska, kunde vi läsa: "Uppträd som vänner och inte som ockupanter!"
Under tiden pågick förhandlingar om vem som skulle administrera Gazaområdet. Till en början var det en dansk överstelöjtnant som fick uppdraget, men de egyptiska tjänstemännen vägrade att samarbeta. Nya demonstrationer uppstod som bemöttes av FN- personal.
Så småningom kommer man överens och Egypten tillsätter en guvernör att administrera Gazaområdet.
I väntan på att vi skulle placeras ut i posteringar längs gränsen mot Israel, hade vi möjligheter att se oss omkring, inte minst att få uppleva ett helt nytt landskap i motsats till öknen som varit vårt tillhåll en längre tid.
Kaktushäckar i all oändlighet och icke helt ovanliga bostäder i utkanterna av Rafa.
En blommande kaktushäck kunde se inbjudande ut med sina vackert gula blommor. Blomman är symbol för en israel som är född i landet Israel. Samtidigt som den är vacker kan den försvara sig genom de vassa taggar som omger den.
Det sades att en ordentlig kaktushäck kunde utgöra ett bra tankhinder, då kedjorna började slira när kaktusbladen krossades och fordonen blev stående. Sanningshalten i det påståendet kan jag inte garantera.
I häckarna dolde sig varelser som vi inte tidigare stiftat bekantskap med. Som tex. ormar.
Vi varnades särskilt för en s.k. sandorm. Om det är en sådan som bilden visar kan mina biologikunskaper inte bekräfta.
Att detta är en kameleont vet jag med bestämdhet. Den har ännu inte hunnit anpassa sin färg till omgivningen.
Vi kunde röra oss ganska fritt i staden och därmed eventuellt kunna göra en och annan affär.
Jag hade blivit bekant med en ung lärare som ville visa mig runt och då vi kom till en krukmakare blev jag intresserad av det han hade att erbjuda. Särskilt en slags kruka, som jag sett tidigare när vi vistades ute i öknen, tilldrog sig mitt intresse. Jag frågade vad den kostade. Fyra piaster blev svaret. På engelska viskade då min nyvunne vän: "Nej, det är alldeles för dyrt. Den kostar inte mer än två." En piaster var ca. 15 öre.
Det blev affär och krukan intar numera en hedersplats i min bokhylla.
På tisdag fortsätter utforskningen av Rafa med bl.a besök på historiska platser och i flyktingläger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar