Historia,flyktingläger...

I förra inlägget utlovade jag att ta er med till platser som kan anknytas till historiska händelser. Första stoppet blir vid Simsons grav.

Simson, en gammaltestamentlig gestalt som var känd för en ovanlig kroppsstyrka. Han kämpade framgångsrikt mot filistéerna tills han mötte sitt öde i form av en kvinna - Delila - som lockade av honom hans hemlighet - att hans styrka satt i håret - och förrådde honom. Efter detta övermannades han av sina motståndare och fördes till Gaza.

En annan berättelse kan man än idag höra travesteras - nämligen kampen mellan David och Goljat.

Kampen mellan de båda lär ha stått på slätten nedanför monumentet. En kamp där den jättelike filisteiske krigaren Goljat mötte den späde ynglingen David, som dödade jätten med en sten från sin slunga.

Vi rörde oss verkligen på historisk mark. Detta blev jag ännu mera varse, då jag vid ett par senare tillfällen fick möjlighet att besöka denna del av Mellanöstern.

 

I lägret utanför Rafa var det som vanligt vakthållning  och väntan på att vi skulle röra oss vidare upp till staden Gaza.

Vår sjukvård kom att utnyttjas inte bara av våra egna utan även av olycksdrabbade barn.

Denne pojke hade blivit biten av en kamel och armen var illa tilltygad. En annan bild av en allvarligt skadad pojke, som hade råkat gå på en trampmina, har etsat sig fast på min näthinna. Han satt utanför vårt läger och man kunde se benpiporna sticka ut från det avsprängda benet strax under knät.

Dessa snedskurna delar av ett rundjärn ingick i de trampminor som fanns lite överallt. När någon råkade trampa på minan och den utlöste, exploderade den ungefär i höfthöjd och dessa bitar slungades ut åt alla håll och orsakade svåra skador.

Jag har tidigare berättat att jag hade en vän i en lärare, som gärna visade mig runt i staden. Naturligtvis kunde han inte underlåta att visa mig det stora flyktinglägret som fanns.

Nu är det inte fråga om flyktingar från det senaste kriget, det som vi nu förhoppningsvis skall få se slutet på.

!948 bildades staten Israel och i samband härmed utbröt krig mellan palestinier och den judiska befolkning som hade etablerat sig inom området efter pogromerna i Europa och framförallt Hitlers försök till "judeutrotning". Om den palestinska befolkningen fördrevs eller uppmanades att lämna det område som skulle bli staten Israel och sedan efter vunnet krig återkomma och ta tillbaka förlorat område, fick vi olika uppgifter om. Hur det var med den saken har jag ingen uppfattning om, utan bara återger det vi hörde.

Det är  dessa människor som nu återfinns i det läger vi nu ska besöka. Hur mycket folk som fanns i just detta läger vet jag inte, men i Gazaremsan lär det ha varit 250000 - 300000 människor.

Jag tilläts att vara med under en lektion, vilken  jag, många gånger som lärare under mina lektioner i Tibro, hade anledning att återkomma till.

 I Tibro genomförde man den nioåriga enhetsskolan i början av sextiotalet. För de elever som då, kort innan de skulle sluta årskurs 7, fick veta att de skulle gå ytterligare två år och som var skoltrötta redan då, var nioårig skolplikt inte populärt.

 Jag undervisade i SO - ämnen och fick ofta höra hur onödigt det var att gå nio år. Detta fick mig att ofta referera till mina upplevelser i flyktinglägret och påpeka vilka förmåner de hade som fick gå i en skola som den svenska. Jag berättade då om hur det såg ut i ett klassrum där.

I en klass kunde det vara mellan trettiofem och fyrtio elever. De satt nästan på varandra, då alla inte hade tillgång till egen stol. Varje elev hade inte sin egen bok. Två eller flera fick ha en bok gemensamt. Det som kännetecknade eleverna var deras kunskapstörst. "Dessa elever ville inget annat än att tillägna sig kunskaper, medan ni helst skulle vilja slippa!" var ofta mitt uttalade omdöme om deras reaktioner.

En annan företeelse som tilldrog sig min uppmärksamhet, var den karta som var uppspänd på en vägg ute i anslutning till skolgården. Det var en karta över Palestina. Något Israel fanns inte. Det sades att eleverna ställdes upp på skolgården framför kartan och uppmanades att en gång återta sitt land. Detta är vad jag hörde. Jag blev aldrig själv vittne till det. Det är upp till var och en att själv dra egna slutsatser.

Om detta och mycket annat skildrades i brev hem.

Blev det lite för stökigt inne i tältet kanske det gick att finna ro ute på en stapel av ammunitionslådor.

Nästa gång blir det åter det nu så vanliga - att flytta. gräva ner tält, vakthållning. men även nya och intressanta intryck och erfarenheter.