"En erfarenhet en del"...

Senast berättade jag om att vi förflyttades från bevakningen vid gränsen till Israel och in till staden Gaza för vakthållning vid general Burns högkvarter.

Vid ett tidigare tillfälle, när vi låg nere vid Suezkanalen, berättade jag om att vi erbjöds en resa till Kairo, men som jag inte ansåg ingick i vårt uppdrag, varför jag förbigick den.

Men följande vill jag gärna återge, då denna resa jag nu skall berätta, har en mycket speciell anknytning till svensk historia och litteratur.

Det var en resa till Jerusalem, som en grupp på 19 personer ur den svenska bataljonen fick förmånen att göra. Av någon anledning fick jag möjligheten att följa med. Resan skedde under påsken den 19 - 22 april.
Resan företogs med FN- flyg till Beirut och sedan över till Amman, då vi endast kunde besöka den jordanska delen av Jerusalem
Förutom sedvanliga ceremonier under påskhelgen, med vandring utmed Via Dolorosa,

 

 

blev en del av den svenska truppen inbjuden till två äldre svenskättade damer som just skulle emigrera till US;

 

Det visade sig att de var ättlingar till de som i slutet av1800 - talet utvandrade från Nås socken i Dalarna och som Selma Lagerlöf skildrat i romanen Jerusalem.
En son till en av damerna, som var bosatt i USA var nu där för att hjälpa till med flyttningen. De hade tröttnat på alla oroligheter i området och ville nu komma därifrån till något lugnare ställe.

I min bokhylla står i dag en fickurshållare liknande en moraklocka som gjort samma resa som de båda damerna. Inför flyttet fick allt överflödigt lämnas kvar, då utrymmet i ett flygplan alltid är begränsat. Bl.a kom denna miniatyrklocka att skänkas till en svensk dam som var närvarande vid deras flyttning och som jag blev bekant med, när jag 1967 återvände till Jerusalem. Hon visade mig den och frågade om jag var intresserad. Naturligtvis... Nu står den  där, vackert målad i typiska dalafärger och Vesterås skrivet på framsidan.
Slutet på våra kontrakt för uppdraget i FN:s tjänst började närma sig. Meningen från början var att det endast skulle bli en engångsinsats och att vi skulle bli de första och sista, men efter förhandlingar på olika nivåer, kom man fram till att fortsatt insats i området var nödvändig och Sverige lovade fortsatt stöd. Nyrekrytering av en ersättning gjordes till en bataljon som kom att avlösa oss. En del av "våra pojkar" kom att förlänga sina kontrakt för ännu en period.
Hur vi skulle transporteras hem, hade en längre tid diskuterats. Tankar, på att först transporteras till Neapel med båt och därifrån med tåg till Sverige, fanns ganska tidigt. Slutligen kom det att bli chartrat flyg, som flög ner den avlösande styrkan och tog oss med "som returlast".

Vid hemkomsten fick någon pluton hedersuppdraget att gå högvakt, vilket jag inte märkte av. Själv erhöll jag en tågbiljett hem till Tvååker. (Se kommande inlägg) Någon större uppmärksamhet väckte inte vår hemkomst, vad jag kan erinra mig.
Jag återupptog mina studier och blev behörig lärare på enhetsskolans/grundskolans högstadium.
Jag var med om att genomföra den s.k enhetsskolan och undervisade i SO-ämnen vid, som den senare kom att kallas, grundskolan i Tibro.
Att sammanfatta en epok i sitt liv, som den vi fick uppleva, lär sig inte enkelt göras. Kanske enklast med orden:
                                                       "EN ERFARENHET
.                                                    EN DEL AV MITT LIV".

Så uttrycker sig Nils Sköld i sin bok, I fredens tjänst. Sveriges medverkan i Förenta Nationernas fredsbevarande styrka i Mellanöstern 1956 - 67.
Därutöver vill jag gärna sätta vissa tankar på pränt med utgångspunkt från det vi upplevde.
Att tillräckligt understryka krigets vansinne går bara inte. Att försöka gradera vilka syner som var de värsta är en omöjlighet, men om det är något som framträder speciellt så var att se allvarligt skadade barn i krigets spår.
Att hålla anhöriga underrättade var för mig en viktig uppgift, även om dåtidens kommunikationer inte går att jämföra med dagens. Jag tror att oron bland de nära och kära oftast var större än bland oss som var i händelsernas centrum.
 Kontakten med de anhöriga var också viktig för att få en motvikt till massmedias rapporter, som oftast var överdrivna.
Skottlossning och minexplosioner var för oss, om inte vardagserfarenheter, inget som direkt oroade oss. I svensk press kunde det då framhållas som något helt annat. "Svensk patrull i strid med"...

Det som jag antar kom att sätta sina spår hos de flesta av oss , var det hat som kom i dagen vid våra kontakter med det palestinska folket i Gazaremsan. Jag kommer så väl ihåg hur jag tänkte då: "Jag kan inte förstå hur det skall kunna gå att få dessa folk att leva i fredlig samvaro"!
"Det är aldrig ens fel att två trätar!"

Med mina inlägg har jag velat påminna om en händelse som förefaller ha fallit i djup glömska, trots det unika i vår insats.
Jag vill också betona att vi som de första, tillbringade vår mesta tid i Suezområdet och därför vill benämnas Suezbataljonen, för att inte förväxlas med de efterföljande Gazabataljonerna.
I en bok, som vi fick vid 50-årsjubileet i Enköping  2006, skriver dåvarande överbefälhavaren Håkan Syrén i en hälsning som bibringades boken "Utlandsstyrkan i fredens tjänst" som han personligen överlämnade till var och en av oss som var närvarande:
"Du ingick i den första svenska FN-bataljonen, som löste viktiga uppgifter i Suez och Gaza 1956-57. Denna truppinsats inleddes den 18 november 1956. Ett halvsekel senare ser vi tillbaka på en obruten följd av svenskt deltagande i fredsbevarande operationer".
Förutom boken har vi erhållit Nobels fredspris 1988.

För den som är intresserad av att få veta bakgrunden till Suezkrisen, rekommenderar jag  sökningar på nätet på Suezkanalen och därefter fram till Suezkanalen konflikt.

Återkommer senare fram mot hösten med skildringar från en resa till Jerusalem och Jordanien efter sexdagarskriget 1967 på uppdrag av IM i Lund.