Efter hemkomsten.
Mitt sista inlägg från min tid i den första svenska FN-bataljonen 1956 - Suezbataljonen - hade rubriken Hemresa. Resan hem till Sverige ombesörjdes av från SAS chartrade civila plan.
Den förlorade sonen hade därmed återbördats och ängsliga föräldrar kunde andas ut...
Jag fortsatte därefter min utbildning och tjänstgjorde från och med höstterminen 1961 som adjunkt på högstadiet vid dåvarande Centralskolan, sedermera Nyboskolan i Tibro, fram till min pensionering
Till vänster upptill: Förtjänstmedalj efter tjänstgöring i den historiskt första svenska FN:bataljonen 1956 - 57 under benämningen UNEF - United Nations Emergency Force. Utmärkelsen tilldelades oss via post en tid efter hemkomsten.
Under till vänster: Medalj "För internationella insatser". Tilldelades antagligen i samband med den förra.
Till höger upptill: Nobels fredspris 1988 till alla som dittills deltagit i någon mission under FN:s blå flagg.
Nederst i mitten och till höger därom: En medalj som tilldelades oss alla - danskar, norrmän och svenskar som deltagit i någon FN-mission. Utdelades vid vårt 50-årsjubileum i Stockholm, till vilket Arméstaben inbjudit oss
På baksidan av varje medalj står skrivet i tur och ordning enligt ovan:
IN THE SERVICE OF PEACE.
UNEF-UNITED NATIONS EMERGENCY FORCE
NOBELS FREDSPRIS 1988
SUEZ-SINAI-GAZA 1956 - 1957
"EN ERFARENHET
EN DEL AV MITT LIV".
Så pregnant uttrycker Nils Sköld sig vad gäller erfarenhet av att ha tjänstgjort i FN:s blå hjälm i Mellanöstern.
Erfarenheten kom naturligtvis att prägla mitt intresse för internationella frågor i allmänhet och förhållandena i Mellanöstern i synnerhet.
Detta ledde till att jag vid ytterligare två tillfällen fick möjligheter att återbesöka området för min första mission.
Vid dessa tillfällen dock inte under FN - flagg, utan som medhjälpare åt hjälporganisationen IM (Individuell Människohjälp) med huvudsäte i Lund.
Att det blev så har sin speciella förklaring.
Efter den katastrofala jordbävningen i Skopje i forna Jugoslavien, krävdes enorma hjälpinsatser, där bl.a IM kom att involveras genom att åtaga sig att bygga ett helt nytt ålderdomshem. På olika vägar blev det så att en byggmästare - Paul Gustafsson - från Tibro fick i uppdrag att ombesörja bygget. På så vis blev IM känt i Tibro och många kom att engageras i bygget och gjorde en frivillig insats.
Därmed hade en kader av IM-medarbetare vuxit fram i kommunen, vari även jag kom att ingå.
Efter sexdagarskriget 1967, då Israel erövrade Västbanken och därmed den del av Jerusalem som var den äldsta, fick jag möjligheten att som IM-medarbetare besöka först Jerusalem och ett år senare Amman i Jordanien.
IM hade strax före krigets utbrott, startat ett hem för utvecklingshämmade barn "i ett land, där ännu ingen tagit itu med problemet" nämligen Jordanien. Citatet är hämtat ur Gunhild Sehlins bok Uppdrag i Jerusalem.
Personalen där uppmanades att åka hem till Sverige då kriget startade den 5:e juni. Men då man redan hade tagit hand om några barn, kunde man inte lämna dessa åt sitt öde, utan personalen stannade kvar.
Gunhild Sehlin:
"Att stänga hemmet - ja det innebar, att IM:s arbete, som nu äntligen kommit igång, skulle avbrytas på obestämd tid. Vem visste om och när det kunde tas upp igen? Vi beslöt att stanna,"
"Några dagar senare kom kriget. Vårt hem råkade omedelbart i stridslinjen, men vi hade änglavakt. När det korta, intensiva kriget var över, fanns vårt hem kvar, redo att bli en barmhärtighetens reparationsverkstad i en sönderslagen och förvirrad värld."
Det var till denna "sönderslagna och förvirrade värld" jag kom att återvända den 15 juli och som jag tänker berätta om i kommande inlägg.
Då vi kom att utgå från Beograd till Tel Aviv i Israel, vill jag först ge bakgrunden till varför det blev så.
Därvid vill jag passa på att berätta om ett tidigare uppdrag jag varit med om i Grekland 1965, då "tibrogänget" byggde en vävstuga i en liten bergsby vid namn Vlasti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar