På väg till Abu Suweir

Ur brev hem: "Jag blev på nyårsdagen bekant med en ung lärare i Port Said. Han har lovat att i framtiden lämna mig de upplysningar jag önskar om Egypten, Det var en mycket sympatisk pojke. Vi kom att tala om de politiska händelserna och om Nassers nationalisering. Jag tror han delgav mig den i Egypten allmänna, av Nassers propaganda genomsyrade, uppfattningen".
"Enligt den har endast Egypten rätt till kanalen, därför att den ligger på egyptiskt territorium och byggd av egyptiska arbetare. Vid byggandet utnyttjades människorna till döds utan någon som helst  ersättning. Jag har sett uppgifter om att upp till en miljon människor dog av epidemier, svält och andra umbäranden. Dessa offer har inte gjorts för att något annat land än Egypten skall vara den rättmätige ägaren."
De ekonomiska förevändningarna för nationaliseringen var  helt Nassers, sedan internationella banker vägrat låna ut pengar till bygget av det väldiga bygget av ett kraftverk vid Assuan.
Han frågade mig om vi hade många utlänningar i Sverige och vad vi tyckte om dem. Egyptierna tycker inte om utlänningar. De kommer hit för att tjäna pengar och blir rika. Ingen kommer hit för att bli arbetare som vi, med de ekonomiska förmåner vi har. De flesta egyptier är fattiga och de kan inte tycka om rika utlänningar.
Det har cirkulerat rykten om att engelska tanks trängde in i Port Said under rysk flagg och möttes av en glädjestormande folkmassa som brutalt sköts ner. Denna uppgift omtalades också i Pravda. Jag frågade min kamrat om sanningshalten i detta påstående."Nä, sade han, det var inga tanks utan fartyg som seglade in under falsk flagg och bemöttes av jublande folkmassor och de behandlades i likhet med vad som skulle ha skett när det var fråga om tanks". Jag skrev vidare att jag "tror att det var ett utslag av antibrittisk propaganda. Det skulle vara intressant att tala med någon engelsman om saken,"
Någon vidare kontakt med läraren blev det inte. Det återgivna ger en förståelse för den popularitet som Nasser åtnjöt. Man får inte heller glömma att analfabetismen var hög i Egypten.
   Den 2 jan. lämnade vi Port Said för resan till Abu Suweir, där vi skulle vakta FN:s förråd. I brev
beskriver jag resan som följer: "Vi lämnade Port Said vid halvtiotiden och anlände hit vid tolvtiden efter att ha tillryggalagt den över åtta mil långa sträckan. De första milen fram till Ismailia gick landsvägen utmed kanalen".

Vägen, uppe till höger på bilden, beskriver jag så här: " Vägen var som en normal svensk landsväg, asfalterad hela vägen. Vidare skriver jag om att "på höger sida rinner en mindre sötvattenkanal, vilken förser orterna utmed kanalen och Port Said med färskvatten. Storlek - Tvååkers kanal - knappt".  Exakt information!
Vi kom nu åter att passera de instängda fartygen, fast från motsatta hållet.

Vi passerade även svenska fartyget  Kyoto. Förra gången såg vi bara aktern varför jag nu visar fören...

Jag berättar: "I höjd med El Ballah låg alla de instängda båtarna med den svenska Kyoto. När vi passerade hörde vi besättningen ropa: Heja Sverige friskt humör"!

Efter El Ballah släpper vi kontakten med kanalen och kommer in i ett, som vi tyckte, mera ökenliknande landskap. Ismailia beskriver jag som "en efter österländska mått vacker stad. Man kan se parkanläggningar och många vackra villor. Efter Ismailia var det bebott hela vägen utmed sötvattenkanalen, från vilken folket kunde bevattna sina åkrar". Bebyggelsen var av minst sagt lite varierande karaktär...

Ett stort flervåningshus mitt bland lerhyddor. En fråga man onekligen ställer sig är: Vilka är det som bor i detta hus? Jag överlåter åt betraktaren att själv dra slutsatser av denna bild utifrån dagens sätt att se på omvärlden.

För oss då, var det nästan chockerande upplevelser det vi såg utmed vägen. Min beskrivning hem; "De första kamelerna såg vi i arbete med att forsla sockerrör. På en åker såg vi en bonde gå och plöja med sin träklyka till plog, förspänd av två oxar. Det var en syn som man endast förut sett på bild, men som aldrig kunnat tro eller förstå att det var en verklighet."

För en som vuxit upp med TV och alla de nu moderna kommunikationsmedlen kan detta låta banalt, men man får inte glömma att det har förflutit 57 år efter det jag lämnade denna skildring.

Som sagt anlände vi till Abu Suweir vid tolvtiden och vår uppgift blev nu att vakta FN:s förråd som fanns här. Hem berättar jag att Abu Suweir utgjorde slutstationen för FN:s transporter av förnödenheter till hela FN-styrkan. I Europa var det Neapel som var utgångsplatsen. Vidare beskriver jag hur lång tid det kunde ta för ett brev från Tvååker att nå mig. "Rekordet är 13 dygn. Men vi är tacksamma bara vi får post".

Boendet  kom nu att bli det som i fortsättningen skulle bli det vanliga för oss nämligen tält,

Platsen var en f.d engelsk förläggning med toaletter och tvättrum med duschar. Jag berättar också att det intill vår förläggning fanns en arabby till vilken vi var förbjudna att gå av någon anledning.

På dagarna är det mycket varmt, men kallt på nätterna, så inför vår fortsatta resa upp mot Gaza hoppades jag att svenska armens dunsovsäckar skulle komma väl till pass.