Ökenliv...

I mitt förra inlägg hade vi just installerat oss i närheten av El Sajala - det ensamma trädet. Omgivningen beskrev jag i brev på följande sätt ifrån poststället.
"På en sanddyn med FN-flaggan fladdrande över huvudet stod jag under dessa två timmar med kikaren för ögonen". Jag liknar landskapet vid ett svenskt fjällandskap, där snön är utbytt mot sand och så ser man här kamelkaravaner. Västerut syns någon som går och plöjer på sin "åker".

En "åker" kunde se ut som denna.

Förutom kamelkaravaner syntes också här getflockar vallas av sina ägare. Långt i öster syns Israel.

 

Efter mörkrets inbrott noterar jag att det syns en lägereld från den plats där " beduinen gick och plöjde".

Redan andra dagen fick vi besök av majorerna Fischer och Reuterswärd samt fältpastorn Sparrstedt. Reuterswärd meddelade att vi kanske snart får vara beredda på förflyttning, då förhandlingar pågår i FN om Israels tillbakadragande från Gaza, kanske redan denna vecka. Hur det blev med det får jag återkomma till...
Det intressanta med detta besök var kanske inte besöket i sig utan trions återfärd som gav eko i svensk press. De fastnade nämligen ute i ökensanden, liksom den bil som sändes ut från vårt läger för att bistå de nödställda. Vi hade hela tiden radiokontakt med varandra så vi fick så småningom veta att majorerna hade kommit tillrätta. Men vårt bekymmer var att de stackars majorerna kanske fick frysa...

Vi skall nu bege oss ut på patrulluppdrag utmed demarkationslinjen.
Jag läser i brev hem att vi hyrt ett antal kameler, så i fortsättningen skall vi patrullera på kamelrygg.
"Jag tror att det kommer att kännas i baken när man skumpat på en kamelrygg i tre timmar som patrullsträckan tar.

Jag har minne av att det inte blev så många kamelpatruller utan vi föredrog att gå till fots, även om det ibland kunde vara ganska jobbigt att ta sig upp för tio/femton höga sanddyner.

Utrustningen var nu förutom k-pist minpiken.  

  

I bakgrunden på bilden syns något som liknar en rishög. Det visade sig vara en "bostad med tillhörande ladugård". Bostaden till höger

Intrycken kunde vara många under en patrullväg.

Dags för en paus innan vi fortsätter för att så småningom möta en jugoslavisk patrull som kommer från motsatta hållet.

Efter att ha återställt vätskebalansen med vatten eller en Stella - det egyptiska ölet - inmundigat den medhavda torrskaffningen, fortsatte vi fram till mötet med jugoslaverna. Vi passerade en ganska stor oas " den var långsträckt och liknade en nästan uttorkad flodfåra. Där växte större buskar och bland dessa gick åtskilliga får och getter". 

                              Människorna vi mötte här var mycket vänligt inställda till oss..

   Vi fortsatte vår vandring. På vägen möter vi en ökenvandrare som har något att berätta för oss. Svårt att veta vad, då det rådde stor språkförbistring. 

. Men vi antog att han ville informera oss om ett minfält. 

Vi tycker oss skymta några personer där borta!

Mycket riktigt där kommer de!

Jugoslaverna sade att de hade passerat ett minfält och de undrade om vi var intresserade av att följa med dit. Nu var det tyska som var språket, så jag fick rådbråka min realtyska så pass att vi förstod varandra.
Framme vid minfältet, som var markerat med taggtråd, började en jugoslav att gå in i minfältet och med hjälp av minpiken letade han fram en mina. En del minor syntes för blotta ögat sedan vinden blottlagt dem.

Att jugoslaverna inte fått en lika grundlig utbildning i minröjning som vi hade märktes tydligt. Så fort han hade funnit minan drog han bara upp den utan att förvissa sig om att den inte var försåtsminerad. Han desarmerade minan, som var rysktillverkad, och jag höll mig framme och fick med mig den del av minan som utlöste sprängladdningen.

Den finns numera i min minnessamling från tiden i FNtjänst.

 

Efter avsked vände vi stegen "hemåt". För att slippa gå samma väg tillbaka valde vi att ta en annan, lite längre. Efter någon kilometer träffade vi på

 

"Den okände soldatens grav" 

 

                                                        En sandhög med några stora stenar och ett par kängor  på toppen vittnade om att en egyptisk soldat inte  kom hem efter freden...

                                       Hör man talas om öken förknippar man gärna den med sand och ödslighet. Under vår vandring upplevde vi, som framgått hittills, motsatsen. Helt oväntat kunde vi träffa på någon bakom nästa sanddyn, som exempelvis den här pojken som kom fram till oss för att hälsa på oss.                                                                            
                                                                              

                                        
   I närheten av en oas kom vi till ett beduinläger där vi inbjöds att sitta ner för att senare bjudas på te
                                         Det kvinnliga inslaget på bilden är som synes minimalt..

 "Vi bjöds att sätta oss på filtar. När man sitter måste man se till att gömma fötterna. Vi satt där i en ring, beduiner och svenska pojkar. Vi hade fått veta att man aldrig skall tacka nej när man bjuds av en beduin. Samtalet gick lite trögt medan teet tillagades på ett grått och lerigt vatten över en gräseld. Kärlen var så sotiga att man inte såg varav de var tillverkade. Men av artighetsskäl höll vi god min och nickade av belåtenhet när vi drack". 

Det var en sak vi inte hade informerats om eller lärt oss - nämligen den - att när man är nöjd och inte vill ha mera te skall man lämna en slatt kvar. Då vi inte visste detta gjorde vi som vi lärt oss hemifrån, att man alltid skall dricka upp. Detta fick till följd att vi drack och drack tills shejkens vatten tagit slut. Detta var ett stort misstag med tanke på svårigheten att få tag på vatten, som här är en lyxprodukt. (Vår grupp hade utökats med ytterligare någon person. Se nedan!)

Ännu ett bevis för hur viktigt det är att man lär sig något innan man tar kontakt med en ny kultur.

Shejken i lägret lovade " att ställa 125 man till vårt förfogande i händelse av att israelerna skulle anfalla oss". 

"Motorljud hördes strax intill och plötsligt kom vår jeep fram. Vi hade varit ute så länge att  de börjat bli oroliga för oss "där hemma" och sänt ut spaningsmanskap. De måste också slå sig ner och avnjuta teet".

" Vi bröt så småningom upp och kom "hem" lite trötta men mycket belåtna med vår vandring".

 

Jag återkommer på tisdag i nästa vecka. Till dess önskar jag er en trevlig helg i skuggan av palmerna i en oas i Sinaiöknen.