"Vi kom dit vid tolvtiden och ordnade förläggning och allt såg ut att bli trevligt, då order kom att vi skulle avlösas av en grupp ur 2 komp."
Jag hann emellertid att gå ett vaktpass vid kraftverket tillsammans med en infödd polis. Plötsligt när vi går där faller han ner på knä. Det var bönetid...
Ännu en ny erfarenhet...
Vid halvtretiden hade vi åter packat vår utrustning och begav oss fram till järnvägsstationen i Rafa, där den övriga delen av plutonen låg. Stationen låg en bit utanför staden på vägen mot Egypten.Vid framkomsten hade redan flyktingströmmen börjat.
"Där var ett väldigt ståhej när alla vändes och skickades samma väg tillbaka. Men vände gjorde de i alla fall trots allt."
"Vi fick en annan uppgift som bestod i att bevaka en kamelväg längre neråt havet som också ledde mot Rafa och där flyktingarna också väntades att sätta in en stöt "
"Vi kom dit på kvällen, slog upp tält och ordnade det i all hast så vi kunde få lite mat och ta igen oss en aning för att gå vakt på natten."
"På morgonen kom flyktingströmmen. Vi hade det ett rent litet helsike att få folk att vända. Inte ens när vi sköt skarpt, brydde de sig om det.. Men vi var obevekliga och förbannade, så till slut förstod de att även svenskarna kan ta i på skarpen."
"Ett par timmar efter det att vi hade vänt de sista flyktingarna kom order att vi skulle släppa in dem, sedan alla väl hade visiterats, så att inga vapen eller soldater smugglades in. Det kom inga flyktingar vår väg, det hade kanske sina orsaker, så vi hade det lugnt och skönt och fick på så sätt en stunds vila och kunde titta på den lokala kamel och åsnetrafiken."
Efter någon dag med ständig vakthållning, som gjorde att vi blev allt mer uttröttade, avlöstes vi av en grupp brasilianare. Vår pluton ansågs ha blivit så mycket utnyttjad att vi skulle ges tillfälle till någon dags rekreation.
Vi ligger nu som bataljonsreserv väster om Rafa nere vid stranden, omgivna av palmer.
Då jag var plutonens signalist var det min uppgift att upprätthålla kontakten med staben.
En dag när jag avslutat rapporteringen, rattade jag mellan olika våglängder och uppfattade plötsligt svenska röster. Det visade sig vara Jönköpingspolisens trafik. Efter det att de avslutat pågående samtal, anropade jag dem och fick genast svar. Jag presenterade mig och talade om varifrån jag anropade och frågade om de hade anropssignalen till Varberg. Jag fick den, med resultat att jag fick svar omgående därifrån.
Efter min presentation sade polisen att han kunde ringa mitt hem i Tvååker och överbringa en hälsning direkt. Tyvärr bröts förbindelsen, så någon hälsning fick jag inte framförd. Vid hemkomsten, då detta kom på tal, visade det sig att det var min då 14-åriga lillasyster som svarat.
I dag har hon inget minne av detta samtal...
Jag vet inte om det var jag som startade denna trafik och ryktet spreds och de övriga signalisterna också tog kontakt med Sverige via polisradion och trafiken blev så omfattande att den hastigt helt förbjöds.
Vi hade det nu lugnt och kunde ägna tiden åt sköna bad och annan avkoppling, som att läsa tidningar hemifrån, som nu hunnit bli några dagar gamla.
Ingvar Robertsson läser här Hallands Dagblad.
Själv läste jag Hallands Nyheter som synes på min profilbild. Vi kunde också, som Lars-Åke Johansson, få veta vad som hände därhemma genom brev från nära och kära...
Lars-Åke Johansson har jag tidigare omtalat i samband med en händelse i Port Said, där han råkade ut för en olycka genom att få en ammunitionslåda på foten. Detta renderade honom till en tids vistelse på sjukhus.
På bilden nedan saknas därför Lars -Åke, men han återbördades efter El Arish och gruppen var åter fulltalig.
Dessa två bilder har jag lånat från Lars Åkes bildarkiv.
Ingvar Robertsson och Lars-Åke Johansson är de jag har upprätthållit kontakten med sedan hemkomsten. Med Ingvar till hans bortgång för något år sedan. Lars-Åke har jag fortfarande kontakt med varje vecka via mail och ibland genom telefonsamtal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar