mot jul...

I mina två senaste inlägg har jag förebådat julfirande som inte blivit av. Inte heller i detta inlägg verkar det som att jag skulle nå dit. Sedan engelsmännen försvunnit och vi återvänt till vår förläggning - klosterskolan, fick vi uppleva ett helt annat gatuliv än tidigare.Hatet mot engelsmännen tog sig många uttryck. Ett exempel stod att läsa på en vägg strax intill vår förläggning

Upphängda över gator kunde vi se dockor föreställande Englands premiärminister Eden eller den franske presidenten Mollet.

En dag inbjöds eleverna på klosterskolan till en liten festlighet med förtäring av något slag. Därefter blev det lekar ledda av bl-a  Karl "Älvängen" Ohlsson.

I bakgrunden på bilden ses några nunnor, ett bevis på vad slags skola det var.

Vi kunde nu röra oss relativt fritt i staden. Vi kunde t.o.m gå in i den tidigare för oss förbjudna arabstaden. Vi var några pojkar som var ute på promenad och stod i utkanten av de arabiska kvarteren, då en pojke kom fram till oss och frågade vart vi skulle.  Vi svarade att vi bara var ute för att se oss omkring. Då erbjöd han sig att visa oss in i arabstaden. I brev hem beskrev jag detta möte på följande sätt: "...jag tror att vi är de första som vågat sig så långt in där utan vapen. Mottagandet övergick våra förväntningar... folket, i synnerhet barnen var som tokiga, vi kom knappast fram...folk kom inifrån lägenheterna med stolar så att alla skulle kunna sitta...så småningom kom vi därifrån, men på vägen hyllades vi som frihetshjältar. Antagligen tror folket att vi har kört ut engelsmännen."  .

Det här citatet kan vara en bra relief till vad de svenska soldaterna i dag upplever i Afghanistan.
På vår fortsatta vandring passerade vi en affär där innehavaren kom ut för att prata med oss.

På hemvägen gick vi ner mot inloppet till kanalen där man just hade sprängt en staty av den franske diplomaten Ferdinand de Lesseps som ledde grävningen av Suezkanalen med början 1859 fram till kanalens invigning den 16-18 november 1869.

Sprängningen refererades i en svensk tidning på följande sätt:
"Den svenske majoren Sten Eggert Naucler som av en händelse blev vittne till sprängningsförberedelserna, försökte först personligen hindra åtgärden men avvisades med  att aktionen var en nationell  angelägenhet som inte angick  FN-staben. Chefen för FN-staben i Port Said ,den danske överstelöjtnanten Engholm och den svenske majoren Bertil Reuterswärd gjorde då stora ansträngningar att få Port Saids guvernör att avstyra den planerade sprängningen. Guvernören lovade också att förbjuda vandaliseringen av minnesmärken, men sprängningen verkställdes trots detta".

Kvar stod sockeln. Statyn låg på en pråm vid sidan av.
Statyn restes år 1900, sex år efter hans död.
Ur brev hem:
"När vi så småningom kom "hem" började vi  julätandet med smörgåsbord och sedan följde mannagrynsgröt och potatis och köttbullar", läser jag i brev hem.
Måltiden avslutades med en "kopp kaffe med konjak som vi drack ur våra termosmuggar. Vi fick också julklappar, brevpapper skänkta av Klippans pappersbruk och så tre askar Läkerol och fem paket cigaretter. Jultomten kom sedan med julklappar från arméstaben. Det var ett par vackra manschettknappar. Bataljonschefen var här och överbringade en julhälsning från konungen och drottningen".