Vakthållning vid FN:s förråd

Under vistelsen i Abu Suweir var det vakthållning som gällde vid FN:s förråd.
Här kom vi nu i kontakt med soldater från de andra  deltagarländerna som tex. Kanada, Indien och Indonesien. Sammanlagt tio länder deltog i insatsstyrkan.

På en bild som togs vid ett besök i Jerusalem har fotografen lyckats fånga åtta representanter från de tio länderna.
Jag har beskrivit hur vi uppfattade de olika nationaliteternas soldater. Kanadensarna beskrev jag som "tuffa pojkar" som super, festar ock verkar mycket världsvana. Indier och indoneser lite mer blyga men mycket sympatiska. Under dessa dagar kom vi att mötas och utbyta information om varandra och våra länder. Vi ett tillfälle då vi varit samlade ett gäng från de fyra länderna och indierna lämnat oss, sade den kanadensiske representanten: "Very nice boys,very nice. Always polite and make never trouble."
Vid ett tillfälle blev vi, några svenskar, bjudna på middag av indierna i deras förläggning. Det var vad jag skrivit en hönskalops som var väldigt starkt kryddad.  Vi satt en stund och väntade på bestick. Då förstod våra vänner att vi inte riktigt begrep hur vi skulle bete oss, så en av dem tog med fingrarna en bit och på så sätt visade att " det är bara att hugga i"
Detta var en av de lärdomar vi fick om hur viktigt det är att lära känna andra länders seder och bruk då man tar kontakt med främmande kulturer, Detta kom att understrykas senare vid flera tillfällen i vår kontakt med folket i landet, inte minst i det möte jag nu skall återge..
Förra gången nämnde jag att det fanns en arabby alldeles i närheten av vår förläggning, men att vi inte tilläts att besöka den. Däremot såg vi på avstånd en folk - och kamelsamling som tilldrog sig vår uppmärksamhet. Vi var några som styrde kosan dit och förstod snart att det var en marknad med allehanda utbud såsom lädervaror, grönsaker, sockerrör m.m. Naturligtvis hade vi våra kameror  med för att föreviga även denna upplevelse

 Det gick bra så länge vi riktade kamerorna mot kamelerna, men så fort vi vände oss mot människorna blev det stopp. Ännu en mycket viktig lärdom, att respektera andra människors kultur och sedvänjor. Dessa människor var muslimer och därmed är väl nog sagt... I dag vet vi bättre.

I Hallands Nyheter kunde jag läsa att hela den svenska bataljonen nu var samlad i Carnaclägret någon mil norrut från Abu Suweir utom fyrtio man. Det var "min" pluton som saknades. Men efter nio dygns vakttjänst var vi tillsammans med de övriga svenskarna. Lägret var som vanligt ett f.d. engelskt militärläger och mycket välordnat. Från Carnaclägret bjöds vi på en utflykt till Kairo, vilken jag inte kommer att berätta om, då den låg lite vid sidan om uppdraget.

Den 4:e jan. inträffade ännu en tragisk olycka, men denna gång utan dödlig utgång. Det var en radiobil som råkade köra på en mina och följden,vad beträffar bilen, blev som synes ganska omfattande. I sådana fall är de materiella skadorna av underordnad betydelse, Värre är om någon skadas eller som förra gången någon får släppa livet till. Alla i bilen undkom, men en av dem, furiren Göte Enquist från Hälsingborg skadades svårt. Han miste sitt  ena ben och hemförlovades därför.

Under tiden i lägret i Carnac var vi ett gäng som vågade oss på att ett dopp i kanalen.

Jag minns att vattnet var kallt för att vara i Egypten.

Vi var några pojkar som fick en uppgift, som gav oss en upplevelse, som blev både den första och  den enda, åtminstone för mig. Vi beordrades nämligen att vara med och ombesörja lossningen av det kanadensiska hangarfartyget Magnificent i hamnen i Port Said.
Bara anblicken av ett så stort fartyg är anslående.

Att sedan få komma ombord och röra sig fritt var för en "landkrabba" något fantastiskt. Att se de ofantliga utrymmen  och det enormt stora däcket. Känslan av att vara ombord på en båt var svårt att ta till sig... Ändå sades denna kryssare vara av det mindre slaget. Flygdäcket var bara 220 m.

I mina brev berättar jag vidare att man nu börjat rensa kanalen från sänkta fartyg.

Lite kuriosa innan vi beger oss ut i Sinaiöknen. Jag undrar i brev hem hur det går med potatis - och morotsaffärerna. Så tydligen hölls jag väl underrättad om vad som skedde där hemma. Vidare berättar jag om en kommendering till köket, sedan kockarna antingen var i Kairo eller uppe i El Arish för att förbereda vår ankomst dit. I köket trivdes jag tydligen. "Det värsta när man hjälper till i köket är att man äter så mycket. I dag har jag bara ätit apelsiner, bananer, aprikoser, skinka och annat gott." Så tydligen var det inget fel på kosthållningen...

Jag har tidigare talat om hur kallt det är om nätterna och att jag önskade att vi skulle få arméns dunsovsäckar. Så blev det nu inte, utan den vanliga säcken kom i stället. "Det gnyddes väldeliga när vi fick den, men någon tyckte nog att den var bra, då tio stycken försvann."

 

Israelerna har dragit sig tillbaka genom Sinaiöknen och FN - förband följer efter för att sörja för säkerheten. Mitt kompani beger sig iväg den 21 jan. 

På denna lite otydliga karta skall jag försöka orientera läsaren. Till vänster ser man kanalen och tillhöger gränslinjen till Israel.

Vi startar färden från Carnac och skall då först ta oss över kanalen.

Detta sker på av kanadensarna anlagd pontonbro.

 

Färden gick sedan vidare genom ren öken på den väg som går längst upp på kartan, utmed Medelhavet. Att tala om väg låter sig inte göra, då den tidigare asfalterade vägen omsorgsfullt hade rivits upp av israelerna när de drog sig tillbaka.

I stället fick vi göra oss en egen väg vid sidan om.

Efter någon timmas färd var det dags för en matpaus. 

När man hör talas om öken, förknippar man den med sand och ödslighet. Att det då plötsligt kan dyka upp någon människa är ägnat att förbrylla. Så även här, under vår rast dyker plötsligt en man upp. Överfurir Grahn var inte sen att gå honom till mötes. Vad deras konversation handlade om är och förblir en förborgad hemlighet dem emellan... 

 Om det var flygplansvrak vi såg i Abu Suweir,

så var det nu massor av bilvrak utmed vår väg. Jag kommer ihåg vad jag då tänkte om detta vansinniga förstörande av materiel, men framförallt tillspillogivande av människoliv. Vi satt för det mesta tysta och iakttog bedrövelsen - förstörd väg, bilvrak...

Alla bilvraken var vända mot Egypten...