Möten, Förflyttning

I mitt förra inlägg berättade jag om våra patrulleringar utmed demarkationslinjen och mötet med den jugoslaviska patrullen. Berättelsen utgjorde en sammanställning av flera patrulluppdrag. Var tredje dag  patrullerade vi - "min grupp" - samma sträcka.
I kontakten med hemmet har jag alltid något nytt att berätta, till exempel om hur postgången fungerade. "Postgången hit är inte så regelbunden som man skulle önska. Jag vet inte vad det beror på, men kanske är det lantbrevbäraren här som har dålig cykel. Vi får för det mesta post endast en á två gånger i veckan". Den post vi fick kom med vattentransporten har jag skrivit.
Vi fortsätter att gräva ner våra tält. Hittills har vi bara grävt ner två. Att det tar tid framgår av hur jag beskrev arbetstempot. "... det tar lång tid då vi arbetar fem minuter och rastar i femton". Kanske inte så konstigt då termometern säkerligen visade över 30 grader i den skugga som inte fanns..."
I tältet är det rena bastun. Det börjar bli mildare på nätterna, så man kanske snart slipper klä på sig extra mycket när man går och lägger sig".
Jag noterade också "att vi skjuter ibland".
Maten vi serverades beskriver jag i positiva ordalag. Jag börjar oro mig för att midjemåttet börjar bli alltför stort. Det var mycket konserver, svenska och kanadensiska, men färskvaror inköptes lokalt. Vid ett tillfälle kom en liten pojke till oss med ett antal ägg, som vi köpte av honom. Jag noterade att "... så tydligen har de också höns".
                                                   Maten bereddes i vårt eget kök.

I den knapphändiga informationen vi fått om det landskap och den kultur vi skulle möta, hade vi fått veta att det kunde finnas gott om skorpioner i en öken. Därför lät man en glasburk med en skorpion cirkulera bland plutonerna, för att vi skulle lära oss hur den såg ut.
När burken kom till oss hade vi besök av två beduinpojkar.

När de fick se burken med den döda skorpionen började de att gråta och sprang iväg från lägret och kom aldrig mera tillbaka. De hade lärt sig vad det kunde innebära att träffa på detta djur...

Vi kom senare att få stifta bekantskap med för oss nya och ovanliga varelser.

Ovissheten om vad som skulle hända i framtiden för oss, har jag talat om några gånger. Vår önskan var att få gå in i Gaza, men förhandlingarna i FN verkade gå trögt. Israel var ovilligt att dra sig tillbaka från staden.

Den 16.e februari kom ställföreträdande bataljonschefen till oss ute i El Sajala, för att informera om läget. Som det då låg till, kunde vi vänta oss att få ligga kvar där ute en längre tid.

 

Att denna "längre tid" skulle bli så kort som sju timmar var det knappast någon som hade anat".

Dagen därpå skulle vi förflytta oss längre ut mot Medelhavet. Budskapet mottogs med blandade känslor, skriver jag. Vi hade ju ordnat en trevlig förläggning. Vi hade tillfälle att sola och umgås med "lokalbefolkningen"...

 

Vi var hela tiden beredda på att vad som helst skulle kunna hända, så vi sade alltid till varandra när vi höll på med grävandet: "Vänta bara tills vi är klara, då får vi flytta".

Vår förläggning kom att bli i en oas en bit in i landet mellan den väg vi kom när vi lämnat Ismailia och kusten. Uppgiften var att bevaka denna sträcka och  förhindra intrång på av israelerna ockuperat område. Närmaste stad var Rafha, en stad som israelerna höll under sträng kontroll.  

  

Vårt läger kom att ligga ungefär fyra km. från kusten. Grävandet satte igång ganska omgående. "När det är färdigt flyttar vi säkert igen".

"Här är ganska bevuxet med buskar och en del träd. Men går man blott ett par hundra meter mot havet kommer man in i rena sandöknen med de väldigaste dyner jag hittills sett". 

Citat ur ett brev: "Vi var idag en patrull nere vid Medelhavet för att undersöka badmöjligheter. Vi kan se havet härifrån. Det syns ligga bakom  närmaste dyn. Man kommer upp på den och konstaterar att det måste vara bakom nästa och så håller vi på flera gånger tills vi slutligen är framme i en palmdunge där det finns en arabby".

 

 När vi närmade oss möttes vi av byns män som tog emot oss på ett mycket hjärtligt sätt. De hämtade filtar och täcken till oss att sitta på och bjöd på te. En av pojkarna tyckte att detta smakade någon krydda och önskade få veta receptet. Ingen av oss kunde arabiska och ingen av dem kunde engelska, så det vållade pojken en hel del huvudbry att få dem att förstå vad han önskade. Efter ett gestikulerande med armar och ben och ett ritande i sanden, trodde sig tydligen av araberna ha uppfattat frågan, försvann och återkom efter en stund med en - KO. Tablå!  

 

När vi satt där med vårt te, tog en av männen fram en cigarett och en cigarettändare. Min nyfikenhet gjorde att jag sträckte fram handen mot tändaren för att se varifrån en sådan modernitet kunde hamna  här ute i ödemarken ."PATENT AUSTRIA" stod det i botten på tändaren. Nöjd med den informationen räckte jag tillbaka tändaren. Men, nej, det gick inte: Har man visat intresse för en sak, är det detsamma som att man vill ha den.

 Den inryms numera i min tidigare omtalade minnessamling. Bevis på ännu en brist i kunskaperna...
Vi fick så småningom satt i oss teet och begav oss ner till stranden för att ta oss ett dopp under överinseende av hela byns manliga befolkning inklusive samtliga småpojkar.

Tiden hade gått och det var hög tid för återfärd. "Men det kunde ju inte gå för sig förrän vi hade varit och lyssnat på radion som en av araberna stolt sade sig äga".Vi försökte på alla sätt att förklara för dem att vi måste "hem", då tog dom helt enkelt oss i armarna och drog oss in i byn. Våra badbyxor och medhavda minpikar fick vi naturligtvis inte bära själva."
Åter  måste vi sitta ner för att bli bjudna på ännu en omgång te. Radion kom naturligtvis fram och vi satt där pliktskyldigast och lyssnade på musiken, "som de lyckades få fram allt under det att våra ben somnade. Men vad skulle man ta sig till, man kunde ju inte slänga fram benen på "bordet".
Tidigare har jag berättat hur man "sätter sig till bords" med benen under sig. Jag kunde också konstatera att radion var en batteridriven av märket Grundig. Men den vågade jag inte ta i min hand för att närmare titta på den...
Så småningom kunde vi bryta upp för att beträda återfärden. Men deras gästvänlighet var ännu inte slut.
"En av dem försvann och vi gick där och betittades av ungarna och de skyggt framtittande kvinnorna och flickorna. Mannen som försvunnit kom tillbaka, denna gång med en kamel". Vidare skriver jag: "Det kunde ju inte gå för sig att vår furir, som var patrullchef, måste gå den långa vägen hem eller att vi andra gick och slet på att bära våra vapen och övrig utrustning. Allt lastades på kamelen (furiren också) och minpikarna och badbyxorna bar en man."
"Efter en kvarts marsch, dyn upp och dyn ner, kom vi så hem till lägret, nöjda och belåtna med dagen som givit oss ännu ett bestående minne".
Återkommer på fredag då jag hoppas att förhandlingarna i FN har lett till att israelerna lämnat Gaza.