Port Said efter...

Efter julfirandet fick vi åter tillfälle att gå ut på stan och se oss omkring. Vi gick för att se hur vandaliseringen av  de gamla monumenten hade fortsatt efter det vi lämnat platsen ute på hamnarmen där statyn av de Lesseps hade stått. Själva kroppen av statyn låg nu, som sagt, på en pråm nere i vattnet.

 

. Vi kunde konstatera att även andra statyer hade vandaliserats, som den franska, som jag tror varit en  ryttarstaty. Den låg nu där helt vandaliserad och människorna syntes njuta av att de på detta sätt trodde sig kunna orsaka fransmännen skador. Det var inte alla av Port Saids invånare, som var åsyna vittnen till det som skedde, som accepterade vandaliseringen. De såg åt oss med en menande blick och sågs tänka som vi.

Allt som påminde om England eller Frankrike skulle skändas på alla sätt.
Vi strövade vidare omkring i staden och kunde konstatera att många affärer fortfarande inte hade öppnat och eller aldrig skulle komma att öppnas. I brev hem citerar jag följande: "Alla affärer som ägts av fransmän, britter och judar har konfiskerats sedan dessa invånare körts ut ur landet. Detta har medfört svårigheter inte enbart för de direkt berörda, utan även åsamkat andra människor bekymmer. Antalet judar och européer var stort".
En ägare till flera frisörsalonger både i Port Said och i Port Fuad berättade att hans kunder huvudsakligen var europèer.
"Nu står han där med hustru och sex barn att försörja. Han var mycket bekymrad och tårarna kom honom i ögonen. Hans enda chans att klara sig är att flytta till Kairo, skulle det inte gå där, är hans sista utväg att med hela familjen ge sig till Europa".
Ur brev hem.
Läsaren får själv dra slutsatsen av detta öde!
Senare under dagen fick vi tillfälle att besöka en moské. För oss var detta naturligtvis en stor upplevelse.
Under vårt strosande på stan kunde vi nu konstatera att gatuförsäljningen hade kommit i gång. Det var allehanda krimskrams som erbjöds som exempelvis egyptisk fez, Att vi inte var de första svenskar som besökt staden fick vi bevis för då vi hörde gatuförsäljarna ropa ut sin reklam för sina varor, Det kunde lyda. "Jak ha fina grejer, fina grejer, rena skiten". Det var antagligen våra svenska sjömän som i väntan på att få gå in i kanalen, varit i land och varit läromästare. Det citerade var inte de enda ord man lärt sig, för att inte tala om all den underlivsvokabulär som vi fick höra. Någon kunde ibland komma fram och fråga vad de orden betydde.

Det var mycket nytt vi fick uppleva, oftast i större grupp eller ibland två och två. Att ensam ge sig ut och därmed få vara ensam om en upplevelse var strängt taget en omöjlighet. En som kom att utgöra ett undantag från detta skulle bli Lars Åke Johansson från Borås, numera boende i Tvååker, Ett par dagar före nyårsafton var han med för att lossa ammunition från en järnvägsvagn då en låda med kpist ammunition föll från en stapel och träffade med ett spetsigt hörn så illa att två tår skadades illa. Han togs väl om hand på det norska fältsjukhuset och kom så småningom tillbaka i tjänst.
Således, att få en ammunitionslåda på foten, kom han att bli helt ensam om och kom därefter bli kallad "Johan med foten".
Följden för Lars Åke blev, medan vi andra förberedde oss för nyårsfirande,  att  tillbringa nyårsaftonen på sjukhus.
Men något nyårsfirande blev det inte för någon i den svenska truppen. Vi nåddes av ett mycket sorgligt  meddelande från Abu Suweir, att den svenske soldaten Bernt Roselin från Karlskrona omkommit.
I Abu Suweir hade FN sitt huvudförråd och Roselin var med den lastbil som skulle hämta mat och annat till svenska truppen i Port Said, då han blev ihjälklämd mellan två lastbilar.